Vad hände egentligen?

Jag fick ont i magen igen natten till söndag (15-16/2 alltså). Runt elva satte det igång och jag fick ont i "övermage", liksom ovanför naveln och det krampade oregelbundet från och till. Det släppte dock aldrig helt utan molade emellanåt.
Jag gick och lade mig och väntade mest på att det skulle släppa. Gick upp och trampade runt lite, satte mig i fåtöljen och lutade mig framåt, för då lättade det lite.
Svårt att förklara hur det onda kändes, kan inte riktigt säga att jag har känt den typen av smärta tidigare.

Det släppte lite och jag gick in och lade mig igen, för att en stund senare behöva gå upp och gå igen. Jag kunde inte ligga ned med utsträckta ben, det funkade bättre med ihopdragna i sittande läge.

Så här höll det på ända fram till ca halv fyra. Det kändes direkt att det släppte helt då, för den tidigare känslan var bara att det var lindrigare.. men nu kändes inget alls.

Jag gick och lade mig och sov till klockan tio. Åt frukost och vid elvatiden satte det igång igen, men lite lindrigare. Vi skulle ned till mina föräldrar och jag ville inte avboka det, så jag bet ihop och vi åkte dit och käkade söndagsmiddag. Vid fyra- femtiden åkte vi hemåt igen och på vägen bestämde vi oss för att åka in till akuten.
Ringde 1177, men blev bortkopplad efter ca en halvtimma när jag stod först i kön. Fia ringde och då hände samma sak.. vi hann alltså hem och in till sjukhuset innan vi ens hade kommit fram i kön.
Väl där gick det ganska snabbt (i akuttid mätt) och jag fick träffa sköterska och senare en läkare som beslutade att jag skulle stanna för en skiktröntgen av magen och sedan bli inlagd.

Käckte mig lite.. jag vill ju inte bli en i statistiken som är en "misslyckad operation"..

Svärmor hämtade sonen och åkte hem med honom, hustrun stannade en stund till och höll sällskap innan jag skickade hem henne. De satte nål och dropp redan i väntrummet och sa att jag behövde vara fastande ifall operation behövdes göras.
Jag blev placerad och fick ett rum på barnavdelningen eftersom det inte fanns några platser på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och röntgen gjordes vid elvatiden. Innan dess skulle jag på två timmar få i mig en halvliter vatten med kontrastvätska i.
Väl på röntgen fick jag injicerat en annan kontrastvätska som gjorde att jag blev varm i hela kroppen. Det kändes som jag höll på att kissa ned mig nästan..

Röntgens gjordes och efter bara en halvtimma knappt kom doktorn och sa att de preliminärt inte sett något på bilderna, men ville behålla mig fastande för observation.
På måndagsmorgonen kom läkare nr2 och sa att de inte hade sett något på bilderna, möjligtvis en antydan till invagination, som innebär att tarmen kryper in i sig själv. Gallan diskuterades inte ens.

Dagen spenderades med att få dropp, titta på TV och streama serier i mobilen (tack och lov för OS och mobilen). Lång dags färd mot kväll och kanske nya besked... men det kom inga fler än att jag mitt på dagen fick byta rum till den andra avdelningen.
Inga nya läkarbesök på kvällen och det konstaterades att jag nog kunde åka hem på tisdagen när doktorn varit förbi och tittat till mig.

Så, på tisdagen fick jag alltså lov att åka hem och jag ifrågasatte att de inte kunde ge något besked kring orsaken av det onda. Han menade att "eftersom det var första gången det hände så drar de inte så stora växlar av det. Att jag får komma tillbaka om jag får ont igen.."

Lagom obehagligt och irriterande att veta att de inte gör något, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slapp operation med allt vad det skulle inneburit.

Jag känner bara inte för att behöva gå och vänta på att det händer igen.. det skapar ju faktiskt en liten oro..

There´s no place like home..

Magont

Fick igår efter middagen på kvällen ont i magen, inte i "matmagen" utan lite högre upp, typ solar plexus. Låg lite halvdäckad i soffan och orkade inte röra mig ens, medans hustrun stod och slet i rummet bredvid och målade om.
En ovanlig känsla och inte en dumping av vanlig sort.

Det är när sånt händer som jag blir lite orolig. Jag har hört/läst om ett flertal personer som aldrig haft problem efter operationen, förrän efter många år. Nu är det dryga tre år sen för mig, är det nu jag ska börja oroa mig..?

Jag äter inte järntabletter heller ju. Jag tror jag åt dem i en-två månader efter operationen, men min mage pajade totalt ihop av dem och jag slutade ta dem. Värdena har varit topp så när jag frågade Dr Loogna om det var ok att inte ta dem sa han ja.
Igår läste jag att problemen kommer efter några år och OM man drabbas av dåliga värden är det skit och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag vill ju inte få det, så nu går jag i valet och kvalet om jag ska börja ta dem igen, men då vet jag att magen ballar ur ju.

Jag har ätit spenatsoppa tre dagar den här veckan (någon craving på att jag behöver järn kanske) och jag märkte att magen kraschade direkt. Först förstod jag inte varför, men sen kom jag på vad jag hade ätit och lade ihop ett och ett.

Tydligen kan magen vara kass en månad eller två när man börjar med järntabletterna, men om man fortsätter ta dem blir det bättre och den vänjer sig.. frågan är om jag har ork att vänta ut det..?

Puffat över

Fasen vilken träningsvärk jag har haft den här veckan med fysiskt jobb på jobbet (packat upp prover) och sedan tränat mer än jag har gjort på typ två månader.
Det var dags, för det känns som jag har puffat över lite och släppt taget en del. Behöver komma igång med träningen igen, även om jag tyvärr alltid kommer att se den som ett ont måste istället för att längta efter den.

Ikväll är det utgång med vin och mat, kanske ska se till att dansa mycket, så kanske jag inte behöver ha dåligt samvete över det...

Fast, om sanningen ska fram, så finns det väldigt lite numera som jag har dåligt samvete över, tack och lov...