Vad hände egentligen?

Jag fick ont i magen igen natten till söndag (15-16/2 alltså). Runt elva satte det igång och jag fick ont i "övermage", liksom ovanför naveln och det krampade oregelbundet från och till. Det släppte dock aldrig helt utan molade emellanåt.
Jag gick och lade mig och väntade mest på att det skulle släppa. Gick upp och trampade runt lite, satte mig i fåtöljen och lutade mig framåt, för då lättade det lite.
Svårt att förklara hur det onda kändes, kan inte riktigt säga att jag har känt den typen av smärta tidigare.

Det släppte lite och jag gick in och lade mig igen, för att en stund senare behöva gå upp och gå igen. Jag kunde inte ligga ned med utsträckta ben, det funkade bättre med ihopdragna i sittande läge.

Så här höll det på ända fram till ca halv fyra. Det kändes direkt att det släppte helt då, för den tidigare känslan var bara att det var lindrigare.. men nu kändes inget alls.

Jag gick och lade mig och sov till klockan tio. Åt frukost och vid elvatiden satte det igång igen, men lite lindrigare. Vi skulle ned till mina föräldrar och jag ville inte avboka det, så jag bet ihop och vi åkte dit och käkade söndagsmiddag. Vid fyra- femtiden åkte vi hemåt igen och på vägen bestämde vi oss för att åka in till akuten.
Ringde 1177, men blev bortkopplad efter ca en halvtimma när jag stod först i kön. Fia ringde och då hände samma sak.. vi hann alltså hem och in till sjukhuset innan vi ens hade kommit fram i kön.
Väl där gick det ganska snabbt (i akuttid mätt) och jag fick träffa sköterska och senare en läkare som beslutade att jag skulle stanna för en skiktröntgen av magen och sedan bli inlagd.

Käckte mig lite.. jag vill ju inte bli en i statistiken som är en "misslyckad operation"..

Svärmor hämtade sonen och åkte hem med honom, hustrun stannade en stund till och höll sällskap innan jag skickade hem henne. De satte nål och dropp redan i väntrummet och sa att jag behövde vara fastande ifall operation behövdes göras.
Jag blev placerad och fick ett rum på barnavdelningen eftersom det inte fanns några platser på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och röntgen gjordes vid elvatiden. Innan dess skulle jag på två timmar få i mig en halvliter vatten med kontrastvätska i.
Väl på röntgen fick jag injicerat en annan kontrastvätska som gjorde att jag blev varm i hela kroppen. Det kändes som jag höll på att kissa ned mig nästan..

Röntgens gjordes och efter bara en halvtimma knappt kom doktorn och sa att de preliminärt inte sett något på bilderna, men ville behålla mig fastande för observation.
På måndagsmorgonen kom läkare nr2 och sa att de inte hade sett något på bilderna, möjligtvis en antydan till invagination, som innebär att tarmen kryper in i sig själv. Gallan diskuterades inte ens.

Dagen spenderades med att få dropp, titta på TV och streama serier i mobilen (tack och lov för OS och mobilen). Lång dags färd mot kväll och kanske nya besked... men det kom inga fler än att jag mitt på dagen fick byta rum till den andra avdelningen.
Inga nya läkarbesök på kvällen och det konstaterades att jag nog kunde åka hem på tisdagen när doktorn varit förbi och tittat till mig.

Så, på tisdagen fick jag alltså lov att åka hem och jag ifrågasatte att de inte kunde ge något besked kring orsaken av det onda. Han menade att "eftersom det var första gången det hände så drar de inte så stora växlar av det. Att jag får komma tillbaka om jag får ont igen.."

Lagom obehagligt och irriterande att veta att de inte gör något, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slapp operation med allt vad det skulle inneburit.

Jag känner bara inte för att behöva gå och vänta på att det händer igen.. det skapar ju faktiskt en liten oro..

There´s no place like home..

Det tuffar på..

Livet rullar på, inte så stilla som man kan hoppas och nån gång kommer det nog bli ett helt eget kapitel i mina memoarer, och jag har nyss passerat min treårsdag för GBP-operationen. Tänkte jag ska fila på ett riktigt inlägg om just det, så jag återkommer..

Magras

Jag kan inte spy längre efter min GBP-operation. Jag kan hulka, men oftast får jag inte upp något utan får mest ont i magmusklerna efter de ofrivilliga kramperna som hulkandet innebär.
Det här leder ju till att jag försöker undvika att vara nära folk som har/har haft magsjuka eftersom jag inte vill bli smittad. Jag sväljer vitpepparkorn och håller tummarna för att det hjälper. Som tur är (*peppar peppar*) (ehh... på tal om *haha*) har jag lyckats och har inte haft magsjuka mer än vid enstaka tillfälle sen jag opererade mig.

Bild från ungafakta.se

..tills nu då, vill säga. Fast samtidigt är jag inte säker på att det är magsjuka, för jag mår relativt bra i övrigt, MEN min mage har totalrasat. Vi hade gäster i helgen och åt (för mitt tycke stark) thaimat med bl a kokosmjölk i. Dagen efter åt vi middag hos svärföräldrarna, som också hade gjort egen thaimat med kokosmjölk.
Med andra ord var det lätt att tro att maten var anledningen när jag på söndagen och måndagen var lite kass i magen. Problemet är att det har fortsatt både på tisdagen och nu även idag.

Jag avbokade träningen i måndags för jag märkte att så fort jag reste mig och satte igång kroppen efter dagens kontorsjobb, så började magen protestera. Inte kul att sitta på roddmaskinen och behöva sticka på dass var tionde minut...
Igår gjorde jag en chansning och den gick åt skogen. 20 minuter på roddmaskingen igår vad det jag orkade med, sen åkte jag hem. Det "roliga" är att jag i övrigt mår hur bra som helst och jag ser mig inte som magsjuk..

..men jobbigt, trist och långdraget! Jag hoppas verkligen det vänder snart!

Två år

..har gått sedan jag låg i en sjukhussäng och var nyopererad sen en halv dag tillbaka.
Jag trodde att jag idag skulle hunnit göra lite återblick, men att röja dödsbo tar längre tid är jag räknat med och kl halv två på natten är jag för trött för att skriva mer än det här...
Så, go' vänner, jag säger som Arnold: I'll be back!

Oroar du dig för tarmvred efter din GBP-operation?

Jag hittade den här braiga länken/filmen via Mias blogg. Hon skriver mycket bra saker förresten!

Stockholm, Stockholm!

Vilken fantastisk helg vi hade i Stockholm! Det vackra vädret höll i sig ända tills vi åkte ut ur stan i söndags kväll kl halv sex då de första regndropparna föll på rutan. Vi kan inte ha haft mer tur helt enkelt..

I övrigt, på Sophiahemmet var det idel lovord. Blodtrycket var som "en elitidrottares" (*haha** I wish) på 70/110.
De övriga värdena var superbra också, även om jag låg lite i överkant på B12, så den ska jag bara ta varannan dag numera ungefär. Järnet låg jättebra, trots att jag inte har ätit järntabletter på typ ett halvår kanske (pajjar ju magen!).
Jag svävade nästan ut på moln därifrån och kände mig så Glad!

I övrigt pratade vi en del om hur jag blir bemött av folk som inte sett mig på länge. Även Dr Loogna sa "ja här syns det ju att det har hänt saker!". Sen om han kommer ihåg mig som jag såg ut då, eller om han såg att jag var smalare är ju en annan sak.
Vi pratade inget om komplikationer eftersom jag inte haft några. Han undrade lite över huden och jag sa att jag inte räknar med att få någon genom landstinget eftersom jag inte har tillräckligt med häng för det.
Han trodde att jag kanske kommer att gå ned ett par kilo till "men sen har nog operationen gjort sitt". Om ett år, på 2-års-besöket kan jag nog ta upp det igen, om jag väljer att jag vill gå vidare med en eventuell operation i så fall.

Allt som allt verkade han väldigt nöjd och det är ju jag också! :)

Resten av resan då?
Super! ..men jag kan lika gärna visa den i bilder:

Stockholm - here we come!

Japaner, japaner!

Kanske ska sonen blir spårvagnskonduktör?

Här är första bilden där jag ser vilken "Turkey neck" jag har fått.. ack ack!

Sonen berättar historien om de Två Tomaterna som gick över vägen...
Den uppskattades självklart!

Vikingarna bor i Stockholm!

Ghost train

Mycket att titta på i Sky View med kikaren

Årsdagen - igår!

Sitter på mässa i Norge och har ganska lite att göra, så jag passar på att skriva här, för igår var det ju alltså ett år sedan jag låg på operationsbordet och opererade bort min framtida fetma, eller i alla fall den fysiska möjligheten att förhoppningsvis aldrig mer vara fet!

Det var ett beslut jag fattade på ganska kort tid egentligen. Jag hade inte många års tankar på GBP bakom mig utan bestämde mig ganska snabbt, hade turen att få min operation godkänd och bokad lika snabbt, men samtidigt är det DET beslut jag nog fattat som har varit det bästa i mitt liv.
Jag är beslutsam när det gäller vissa saker (inte alls i andra) och om jag har bestämt mig för något ska det ske nu, inte imorgon. Lite så blev det med operationen.

Om jag ser tillbaka på det här året har jag nog haft det otroligt bra, jag har sluppit komplikationer som vi tyvärr har hört så mycket om just det gångna året. Jag har även haft det väldigt enkelt och förmånligt med min mat och vad jag har kunnat äta och inte. Det är inte mycket jag inte kan äta, typ vaniljyoghurt och läsk eller annan kolsyrad dryck, för då dumpar jag på lite olika sätt.
De gånger jag dumpar (jag upprepar mig lite från tidigare inlägg nu, jag vet) så blir jag oftast skakig, svettas, får hjärtklappning eller blir trött och det håller i ca 10-20 minuter innan det går över igen. Jag mår inte illa tack och lov.

Jag har gått ned runt 36 kilo, ca 0,7 kg i veckan.
Jag har gått ned 13,4 BMI-enheter (ett mätningssätt som jag avskyr egentligen)
Jag har minskat många centimetrar kring hela kroppen, har inte hunnit mäta mig än. Återkommer med siffror när jag gjort det.

MEN - jag antar att jag får räknas som ett skolexempel och en lyckad operation!

Mentalt har jag hunnit komma ifatt ganska bra tror jag. Jag var orolig länge att jag inte skulle hänga med alls, att jag kanske t o m skulle bli lite deppad eller liknande, men det har gått över förväntan och jag mår bra i mig själv. Trots det kommer jag alltid att se mig som en av tjockisarna och alltid tänka på visst sätt i olika situationer. T ex när man ska gå in genom en trång dörr, att jag vänder mig på sidan för att inte "fastna", eller att jag sätter mig långt in på sätet i bussen eller i bilen för att "andra ska få plats".
Det kommer alltid finnas såna situationer som kanske låter idiotiska för andra, men som för mig var vardagsmat. Att inte ta plats, fast det var precis det jag gjorde.

Jag ser även att jag har blivit smalare, men jag SER ändå på mig själv som överviktig, fast jag nu inte alls är det. Detta beror mest på att jag självklart inte fått en fast kropp på köpet av viktnedgången, utan jag har både en mage som hänger, tuttar likaså och lår som fortfarande är stora pga mycket lös hud.
I ansiktet ser jag tydligt att jag är smalare och även om det är roligt har jag ju min rädsla (som jag också nämnt tidigare) att inte se frisk ut, utan utmärglad och gammal. Från att alltid ha varit lite rund i ansiktet är jag nu alltså smal och jag har hört av flera att den där klassiska kommentaren att jag "nu inte får BLI smalare". Som om det var nåt jag kunde bestämma själv liksom.
Mina nyckelben är också något som det syns tydligt att jag har gått ned på. Nu är de väldigt framträdande, men det gillar jag faktiskt..

Jag fick av en gammal släkting förra veckan höra först att hon trodde jag var min 10 år yngre syster och när hon såg att så inte var fallet sa hon "..men? Du som VAR så fin innan!?"
Hon som alltid varit van vid att jag varir rund hela livet och nu ser mig så här fick nog nästan en chock. Det var liksom inte SÅ hon kom ihåg mig.
Jag tog det både som en komplimang (systerliknelsen) och en förolämpning (om än dock inte så allvarligt). Jag förstår ju att det är ovanligt för människor att se mig så här, helst de som inte sett mig på länge, men jag är ju samma person trots allt, fast i lite mindre klädstorlek!

Tänker jag operera mig igen då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte jag kommer att bli godkänd för en landstingsfinansierad operation i alla fall, trots att jag har en hel del häng, så för min del handlar det om ekonomin. Jag har inga miljarder på banken och även om det "bara" skulle röra sig om hunratysen så är det inget jag hostar fram i en handvändning.
Jag kommer att vara tvungen att väga för och emot för ett banklån troligtvis och jag vet inte om det är värt att belåna sig för att bli "snygg". ...och snygg för vem?
Det är hustrun som ser mig in the nude, i övrigt är det badsäsongen (som lyser med sin frånvaro i härliga Svedala) som kräver den halvnakna uppmärksamheten och den har klarat sig med min stora kroppshydda tidigare, så den klarar sig säkert med min hängiga också.

MEN, det är ju som jag tänker Nu, ikväll kan jag ha ändrat mig och är kanske villig att lägga hur mycket pengar som helst på att få normala lår och mage utan häng och bullar.
Hur det blir får framtiden utvisa.

Men men, allt som allt, tack för det gångna året och om allt går som det ska blir det många år som det föregående, helt enkelt Toppen!

Stabilisering?

Jag tror jag har kommit in i en "stabiliseringsfas" faktiskt. Jag har legat ganska stadigt runt 67-68 kg nu i några veckor, även om jag gått ned en del nån vecka, för att sen gå upp igen den nästa.
Jag känner mig väldigt nöjd och tillfreds med den här nivån, så vi får se om det är här jag kommer att stanna eller om det kommer att hända nåt mer.

Jag insåg imorse när jag skrev i min "viktbok" att jag är inne på årsveckan för operationen. Idag för ett år sen åkte vi alltså upp till Stockholm (på måndagen alltså) för att boa in oss på vandrarhemmet.
Efter det följde en spännande, turbulent och livsomväldande vecka.. :)
Bästa beslutet i livet!

Provtagning

Var idag och lämnade fem (!!!) rör blod till en massa prover inför återbesöket i Stockholm om ca tre veckor.

De vill kolla t ex järn, magnesium och en massa mer grejer som jag inte kommer ihåg nu. Ska kolla imorgon.

Vårdcentralen skickar provsvaren till sjukhuset, så jag får vänta tills dess innan jag själv får veta resultatet.

Nyfiken!

Stockholmsresan bokad!

Äntligen har vi bokat hotell för återbesöket på Sophiahemmet!
Vi ska lyxa till det med en weekend för hela lilla familjen på Clarion Hotell och Stockholm à la carte. Verkligen passa på att se och göra så mycket vi kan när vi väl åker dit alltså. :)

Så, 30 september bär det iväg!
Innan dess ska jag hinna gå till vårdcentralen här hemma och ta blodprover och allt vad det nu var, inför återbesöket. Måste få in det i planeringen typ nästa vecka tror jag.

Nio månader

..är det på pricken idag!
21 september 2010 låg jag under kniven (eller titthålsinstrumenten i alla fall ;) ) för min stora omvälvande operation som senare har gett mig ett helt nytt liv.

Alla brukar skriva om hur det har förändrat hela deras liv när de genomgått en gastric bypass och hur allt har blivit så mycket enklare o s v, o s v...
Även JAG skriver så, för även jag upplever ju alla förändringar det medför att tappa en stor övervikt och bli mer normalviktig, men förändringar innebär inte alltid och enbart positiva förändringar, för precis som jag har skrivit om tidigare medför det ju mycket lös hud bl a, Så från att ha varit "fast och fin i hullet" har jag blivit slapp och hängig istället.
Självklart om jag hade fått önska hade jag aldrig dragit på mig en övervikt och därmed varit både smal och fast och fin, men nu är jag smalARE, men slapp och lös istället. Inte så svårt att räkna ut vilket jag föredrar va?

Jag tittar en del på plastikoperationprogram och som jag skrivit tidigare så skulle jag prioritera mina lår först och främst tror jag.. även om hela kroppen skulle behöva en mer upplyft position. Problemet är som för de flesta pengar (nej, det var alltså tyvärr inte jag som vann!) och hade jag haft obegränsat hade jag inte tvekat.

...eller?
Funderingarna på att lägga sig under kniven återkommer då såklart, för det är trots allt inte riskfritt att operera sig med allt vad det innebär. Ska jag våga riskera mitt liv för att jag vill få en platt mage, upphissade tuttar och osäckiga lår?
Många beslut och svåra därtill.. jag får se vad jag kommer fram till.

En annan sak jag funderat en del på efter viktnedgången är att nästan alla säger "Så smal och snygg du har blivit". Undra om de omedvetet vet att de även säger "för när du var tjock var du ju söt, men en tjock person kan ju inte vara snygg".


Jag blir självklart jätteglad när jag får komplimanger, vem blir inte det, men när de samtidigt klankar ned på den personen jag ju i grund och botten fortfarande är - den tjocka, överviktiga - så blir jag även lite ledsen. JAG ser ju inte min stora förändring på samma sätt som alla andra gör.

När jag tittar ned på mig själv ser jag fortfarande den stora magen och låren, men ibland får jag stanna och backa tillbaka för att titta en extra gång om jag sett mig själv i spegeln eller i ett skyltfönstret, för jag fattar inte att den där smala personen jag ser är Jag!

Jag har mycket att jobba med när det gäller den psykiska bilden av mig själv, jag vet inte om jag någonsin kommer att se mig själv som smal även om hela min fysiska kropp säger att jag är det. I tankarna kommer jag ju alltid att vara "den tjocka, du vet", men jag tror inte min gamla "tjockisfamilj" kommer att välkomna mig på samma sätt längre.
Som tjock har man en outsagd empati för varandra och man kan genom bara en blick visa att man förstår varandra i sitt misslyckade eller olycka.
Som före detta tjock kommer jag aldrig att få en godkännande blick tillbaka, utan enbart en av förakt som säger "vad vet DU om det här, du är ju SMAL".

När jag läser tillbaka det jag skrev nyss så inser jag att det nästan låter som att jag är ledsen över att inte vara tjock längre, men missförstå mig rätt, för så är det självklart inte. Jag vill ALDRIG tillbaka dit och jag är överlycklig att jag har fått den här chansen/möjligheten i livet. Jag är fortfarande ung och har länge kvar att leva och det vill jag göra så mycket jag kan, utan att vara begränsad.
MEN... jag vill ändå inte vara i ingemansland, så som jag känner mig från och till numera. Jag är inte tjock längre, men jag är inte smal heller. Jag är bara mittemellan med både min empati och den psykiska tanken...

Frågan är om jag någonsin kommer att vara någon annanstans än just där?

- Men M, Grattis på niomånadersdagen i alla fall!

6-månadersamtalet till Sophiahemmet

Igår ringde jag till Sophiahemmet för halvårskontrollen. Tidigare hade de återbesöket på plats i Stockholm, men det är borttaget nu och det räcker att man ringer dit.

Jag fick prata med Gunvor, en riktigt skön böna som är lätt att prata med. Hon började med att fråga hur mycket jag hade gått ned i vikt. Startvikten de hade i sina papper är den som jag vägde när jag var på infomötet första gången i juni -10, så enligt deras papper har jag gått ned 25 kg, medan jag räknar från innan jag började med flytet och då ligger min siffra på 26,6 kg.

Hon undrade hur jag mådde i allmänhet och jag svarar som jag brukar göra; att jag mår oförskämt bra! Då sa hon att det kan man inte göra; "du mår så bra som du är värd!". :)
Jag berättade att jag tar mina vitaminer varje dag och att eftersom jag mår så bra som jag gör har jag inte brytt mig om att gå och kolla några värden på vårdcentralen. Gunvor sa då att även den kontrollen har de tagit bort efter ett halvår och genomför enbart på dem som har några som helst problem.
Däremot ska jag ta prover inför återbesöket i september som ska ske på plats i Stockholm. Jag måste dubbelkolla hemma om jag har fått nån remiss för de proverna, för de kan tas här hemma och så skickar de upp resultatet till SH.

Vi har ju pratat om att åka upp till Stockholm samtidigt i september, vi som opererade oss samtidigt. Vi var ju fem tjejer som träffades och som är från Västra Götaland allihopa. Vi har hållt kontakt med varann via Fejjan, några träffas även privat, men nu visar det sig att två av tjejerna har blivit flyttade från Sophiahemmet till NÄL (Norra Älvsborgs Länssjukhus) och ska numera göra alla återbesök där. (De skulle faktiskt dit idag...)

Himla trist, vi som hade siktat på en riktig tjejhelg i sensommarStockholm! Vi pratar om att träffas i sommar ändå, så vi får se varandra och varandras viktframgångar... :)

Nåja, jag frågade Gunvor om det där man verkligen undrar över som viktopererad (MYCKET bättre uttryck än fetmaopererad!!);
- Vad gör jag när jag har nått en målvikt jag är nöjd med? Hur gör jag då för att stoppa vikten där?

Hon svarade att kroppen kommer att hitta den balansen själv och det är nog det som jag har pratat om vid nåt annat tillfälle, att kroppen strävar efter att hålla en högstanivå "för att överleva". Möjligen kommer jag att fortsätta gå ned för att sen vända igen och gå upp lite.
Jag frågade hur man reglerar det själv och hon svarade att man fåt tillföra mer i intag helt enkelt och att det är bättre jag pratar med dietisten om det, men jag antog att hon menade att jag ska försöka peta in ett extra mellanmål om dagen eller liknande...

MEN, den dagen den sorgen, nu är jag ju fortfarande på väg nedåt och har en bit kvar innan jag är "normalgodkänd". Vad som sker sen får vi ta då..!

Från SVTPlay: Debatt, 18 mars 2011

En vän tipsade mig om Debatt på SVTPlay som jag hade missat. Efter dryga 28 min in i programmet börjat inslaget om "Operera dig smal".
Det är Väldigt mycket i media kring GBP för tillfället och jag fascineras gång på gång av det som sägs.
Här hittar du programmet!

På ett sätt så förstår jag helt och hållet Martin Lidbergs resonemang, det här sättet att hjälpa folk KRÄVER en psykologisk föregående utredning och uppföljning. Den verkar bara finnas på ett fåtal ställen som opererar idag. Jag har INTE fått någon sån hjälp alls, men skulle GÄRNA ta emot det.

I övrigt tycker jag att programmet lät de flesta komma till tals, men ÅTERIGEN var det en tjej som hade fått komplikationer efter sin operation - INTE en person som aldrig haft några problem, även om hon berättade om sina vänner som INTE har fått några komplikationer.
Hon talar om att det är "inte ens 1% som får de komplikationerna" och ÄNDÅ är det just den patientgruppen som ÅTERIGEN får komma till tals (även om tjejen i inslaget är mycket ödmjuk i sina problem).

Det här är något jag verkligen blir irriterad över!

Det finns även två inslag från eftersnacket:
Vanlig bantning eller operation mot övervikt
Livet efter en fetmaoperation

I det andra inslaget kommer de två opererade till tals mycket mer och man får en mycket bättre bild av dem, till skillnad mot den man får i själva programmet.

Grattis på halvårsdagen!

Idag är det alltså sex månader sedan jag låg på operationsbordet och opererade till mig ett nytt liv! Det här halvåret har varit otroligt framgångsrikt ur både vikt- och efterlivsperspektiv för min del, men jag ska inte hymla med att jag från gång till annan tar fram domedagstanken om att ”det KAN ju gå fel i framtiden, även om det har gått bra hittills”.

MEN, idag tänker jag inte tänka såna tankar (och ska jag vara ärlig förstår jag inte varför jag tänker så Någonsin!?) för idag är det ju jubileum!

På den här tiden har jag hunnit med att gå ned 26,6 kg, jag har tappat minst 171 cm runtomkring överallt på kroppen. Jag ska mäta mig ikväll igen och imorgon tänkte jag ringa till Sophiahemmet för att avge en halvårsrapport.

På den här tiden har jag även lärt mig att jag inte gillar så fet mat längre, men jag har fortfarande kvar min "sweet tooth" för choklad. Jag har inga problem med att ta ett glas vin, men en öppnad vinflaska håller i ca tre veckor om jag är ensam om den.

Jag äter tyvärr för lite mat fortfarande, jag skulle behöva äta mer tror jag. Det är nog nästan dags för en matdagbok för att få bra koll.

Tyvärr dricker jag för lite vatten också. Jag har ju mina småflaskor som jag fyller på under dagen, men jag skulle behöva fylla dem minst en eller två ganger till per dag för att få i mig allt jag behöver.

Jag är väldigt nöjd med hur min kropp har hängt med i viktminskningen, magen har inga tre cm hang, så någon magplastik kommer jag aldrig att kvalificera mig för. Därmed inte sagt att jag inte kommer vilja göra något åt den privat, för mycket hud är det, men inte tillräckligt för landstinget.

Kanske kan de istället göra något åt mina lår som har två rynkpåsar på insidan. De kan man ju aldrig dölja på samma sätt som en hängig mage eller en tom byst (för jepp, nu finns det inte mycket kvar i tuttarna. De är Långa och Tomma!).

Mina armar har tyvärr fått vingar och de skulle jag gärna vilja bli av med också. När man börjar tänka på det är det mycket, VÄLDIGT mycket, jag skulle vilja göra något åt, men frågan är om det kommer bli nånting alls, eller allt?
Risken är att om man börjar fixa något, då vill man göra allt och pengar är ju alltid den drivande faktorn.

Kläder är ju ett annat "problem" med att gå ned i vikt. Jag har under den här tiden köpt två par jeans tror jag. Det ena paret kunde jag ha i ett par månader tror jag, knappt det ens, och nu ligger de oanvändbara i garderoben. Jag har planer på att samla ihop en massa och sälja av. Borde väl finnas någon som vill fynda..
Det andra paret jeans har jag på mig idag, men i magen och midjan är de alldeles för stora och jag måste ha ett bälte för att de ska sitta kvar. I övrigt är det en tajt modell så de sitter ok trots allt.
Bältet ja.. det är ett kapitel för sig. När jag var som störst kunde jag inte ha det ens på första hålet. I morse drog jag åt det till hål nr sju. Det bältet har alltid varit min måttstock och det tydligaste sättet för mig att se att jag antingen har blivit tjockare eller som nu, smalare…

Jag fick en tröja av hustrun i julklapp, en over size från Gina i storlek L. Idag är den för stor, även om den är  en over size. Idag skulle jag nog köpt en i medium istället.

Jag kan titta på folk jag känner och se att de kanske är rundare än jag är, men jag kan inte förstå det. Jag ÄR alltid tjockast i rummet och jag KOMMER alltid vara tjockast – oavsett hur mycket mer jag går ned till.
Mina tankar har inte hunnit med i alla aspekter och det kommer vara svårt att förstå att den där smalare personen i spegeln är JAG. För när JAG ser mig själv ser jag ju fortfarande en mage med bilringar, lår med stora valkar och ett runt ansikte… men när jag tar på min kropp känner jag ben överallt.
Jag NÅR överallt, jag kan klia mig på ryggen på sätt jag inte kunnat tidigare, jag kan nå delar av kroppen jag knappt ens brytt mig om att prova innan.

När jag känner på mina nyckelben tycker jag nästan det känns läskigt att de är så framträdande som de är. När jag blunder och undersöker mitt ansikte fyller det inte mina händer längre och jag känner haka och käke på ett helt annat sätt än for.

Avklädd och naken finns det mycket kvar att önska, i kläder känner jag att jag t o m kan vara riktigt snygg och fin. Jag känner mig fräschare än på mycket mycket länge och jag är stolt over mig själv!

...så \M – GRATTIS på halvårsdagen!!

Du är så jäkla bra!

Reklam?!

Jag hörde nyss på en reklamkanal på radion om CFTK som gjorde reklam för fetmaoperationer (avskyr det ordet!). Blev Mycket förvånad kan jag säga..

...och på nyheterna pratade återigen om och med en person som hade fått komplikationer. Nu går jag snart själv ut och dementerar allt tjat!

Ok om det här innebär mer fokus på eftervård så hurra!, men om det enbart stannar vid kritiken blir jag bara förbannad!

Kalla Fakta - vad tyckte jag nu då?

Jag kände att hela programmet genomsyrades av en lite frätande röd tråd av misslyckande...

Daisy var den personen som egentligen var den positiva och jag önskar att de hade följt henne en längre tid efter också för att visa att hon faktiskt idag mår bra.
Trots att de visade upp henne som den lyckade personen, så hade hon en misslyckad gastric banding bakom sig och det var som om de var tvungna att visa en negativ sida där också. Jag säger som Lena; varför inte spegla alla dem som är 100% nöjda? Gör ett nytt progam med OSS!

Det var även med en kvinna som hade blivit alkoholberoende efter operationen. Vet knappt vad jag ska anse om henne då jag bara fick intrycket av att hon ville skylla sin alkoholism på GBP:n.

Sen har vi då Linda och hennes tragiska historia. Det här är en tjej som verkligen har råkat illa ut med sin operation och Min Egen Personliga åsikt är att hon troligtvis har en för trång passage och att det är därför hon inte får behålla någon mat. Det var min första tanke när jag hörde det hon sa och jag kan inte förstå hur man kan omopereras så många gånger utan att NÅGON läkare upptäcker detta?!
Nu verkar det ju som Linda kommer att få göra en ny operation och att hon har fått en läkare som har sett hennes fysiskt fel.(Läs hennes blogg.)
Det som är MEST tragiskt i hela hennes historia är dock att hon önskar att hon vägde 160 kg igen och aldrig hade gjort op:en. DET om något är ju en sak ingen någonsin ska behöva önska sig…

..och så har vi tjejen som hade massa hud.
Vad ska man säga?
Om man går ned 50-talet kilo måste man ju vara medveten om att all hud inte försvinner av sig själv. Om man har tio kg och inte varit överviktig i hela livet så JA, självklart försvinner det mesta, men inte annars.
Det som Hon verkade ha råkat ut för var att en läkare som hade ansvar för GBP:n gav henne ett ”löfte” om att få plastikoperera sig sen, medan verkligheten sen kom ifatt henne och bet henne där bak. Alla FÅR inte plastik (JAG räknar INTE med att få det t ex!) och får man inte den betald av landstinget så får man betala den själv om man vill ha bort överflödshuden. Detta visste jag INNAN min operation, jag förstår inte hur ALLA som opererar sig INTE VET detta??

Jag kände många gånger genom programmet att ”men vad fan, VET folk inte det här?”, ”förstår inte folk detta?” och ”det här tog jag reda på INNAN operationen!”.

I övrigt kände jag att programmet var saklig i sin beskrivning kring en operation och den var informativt bra, men det var väl ungefär det enda jag tyckte var bra med programmet.

Summa sumarum och min egen högst personliga åsikt kring det här, är att många personer som opereras och som råkar illa ut efteråt (och då menar jag inte de personer som får fysiska komplikationer som faktiskt går att åtgärda på ett eller annat sätt, bara de får RÄTT hjälp) inte har fått rätt verktyg att jobba med FÖRE operationen.
De har kanske inte ”hittat sig själva” på sättet som jag anser att jag hade gjort innan jag opererade mig. Jag var relativt klar med min psykiska inställning av mig själv och redo att gå vidare mot något nytt. (Det här är kanske flummigt mumbojumbo för många, men ni får tolka som ni själva vill. Det här är ju jag och mina åsikter.)
Jag tror att många som INTE har kommit till den personliga utvecklingen får en chock med allt som det innebär efter en så stor operation som gastric bypass faktiskt är. De hinner inte med i tanken, klarar inte att kroppen förändras, inte att psyket ändras och att de helt enkelt kan bli andra personer än de tidigare har varit.

Självklart skulle även JAG önskat att det fanns en psykolog av någon sort med i bilden, både före och efter operationen, men om JAG anser att jag behöver en person att prata med, då Måste JAG ta det EGNA ansvaret och uppsöka den hjälpen själv. Jag har en vårdcentral jag kan vända mig till och om jag mår dåligt är de skyldiga att hjälpa mig. Det enda man måste göra är att, som sagt, ta eget ansvar.

Det blev långt det här och jag vet inte hur många av er som orkar läsa allt.. men jag har ändå fått fram det Jag tror och det Jag kände efter att ha sett programmet igår.
Programmet finns här, se de om du inte gjort det än.

Kalla Fakta, 10 mars kl 21.00 - om GBP-operationer

Redan nu har jag eldat upp mig och blivit rent ut sagt riktigt arg på inslaget och reklamen för säsongsstarten av TV4:s Kalla Fakta som ska ta upp ämnet Gastric Bypass-operationer.
De säger bl a i reklamen att "deras liv blir en mardröm" och en tjej berättar att hon "är jättehungrig".

Ska vi slå vad om att de INTE har intervjuat personer som är Nöjda med sina operationer (vilket ju majoriteten faktiskt Är) utan enbart dem som (tyvärr) har råkat ut för komplikationer eller är missnöjda av annan orsak?

Jag ser i kommentarer att inte bara jag har reagerat på det det här, redan innan programmet har sänts. Tror det kommer bli lite snack efteråt också. Håll koll på den här sidan om du vill se vad folk tycker.

Intressanta reflektioner

Systerlyster skrev i sin blogg att hon hade varit på en GBP-infoträff och återberättar lite av vad som sades där.
Väldigt intressant läsning. Läs den!

Journalkopia

Förra veckan mailade jag Sophiahemmet och frågade om jag kunde få en journalkopia från dem och två dagar senare låg den i min brevlåda.
Det var rätt kul att läsa hur det hade gått till under operationen även om det verkligen var rena grekiskan för mig. Jag blev däremot lite förvånad att det inte stod ett ord om mina problem efter operationen. Jag trodde att de var tvungna att anteckna allt sånt i journalen?

Oavsett så var det rätt kul att få journalen, även om jag inte har så stor nytta av att ha den, mer än som ett "roligt minne".
Om du inte har fått din journal så rekommenderar jag att beställa en kopia!

Filmklipp av en GBP-operation

Hos Vivi hittade jag ett bra filmklipp på hur det går till med en gastric by pass-operation.
Jag har knappt sett det här innan, så det var lite kul även för mig att se.

Tack Vivi!