Årsdagen - igår!

Sitter på mässa i Norge och har ganska lite att göra, så jag passar på att skriva här, för igår var det ju alltså ett år sedan jag låg på operationsbordet och opererade bort min framtida fetma, eller i alla fall den fysiska möjligheten att förhoppningsvis aldrig mer vara fet!

Det var ett beslut jag fattade på ganska kort tid egentligen. Jag hade inte många års tankar på GBP bakom mig utan bestämde mig ganska snabbt, hade turen att få min operation godkänd och bokad lika snabbt, men samtidigt är det DET beslut jag nog fattat som har varit det bästa i mitt liv.
Jag är beslutsam när det gäller vissa saker (inte alls i andra) och om jag har bestämt mig för något ska det ske nu, inte imorgon. Lite så blev det med operationen.

Om jag ser tillbaka på det här året har jag nog haft det otroligt bra, jag har sluppit komplikationer som vi tyvärr har hört så mycket om just det gångna året. Jag har även haft det väldigt enkelt och förmånligt med min mat och vad jag har kunnat äta och inte. Det är inte mycket jag inte kan äta, typ vaniljyoghurt och läsk eller annan kolsyrad dryck, för då dumpar jag på lite olika sätt.
De gånger jag dumpar (jag upprepar mig lite från tidigare inlägg nu, jag vet) så blir jag oftast skakig, svettas, får hjärtklappning eller blir trött och det håller i ca 10-20 minuter innan det går över igen. Jag mår inte illa tack och lov.

Jag har gått ned runt 36 kilo, ca 0,7 kg i veckan.
Jag har gått ned 13,4 BMI-enheter (ett mätningssätt som jag avskyr egentligen)
Jag har minskat många centimetrar kring hela kroppen, har inte hunnit mäta mig än. Återkommer med siffror när jag gjort det.

MEN - jag antar att jag får räknas som ett skolexempel och en lyckad operation!

Mentalt har jag hunnit komma ifatt ganska bra tror jag. Jag var orolig länge att jag inte skulle hänga med alls, att jag kanske t o m skulle bli lite deppad eller liknande, men det har gått över förväntan och jag mår bra i mig själv. Trots det kommer jag alltid att se mig som en av tjockisarna och alltid tänka på visst sätt i olika situationer. T ex när man ska gå in genom en trång dörr, att jag vänder mig på sidan för att inte "fastna", eller att jag sätter mig långt in på sätet i bussen eller i bilen för att "andra ska få plats".
Det kommer alltid finnas såna situationer som kanske låter idiotiska för andra, men som för mig var vardagsmat. Att inte ta plats, fast det var precis det jag gjorde.

Jag ser även att jag har blivit smalare, men jag SER ändå på mig själv som överviktig, fast jag nu inte alls är det. Detta beror mest på att jag självklart inte fått en fast kropp på köpet av viktnedgången, utan jag har både en mage som hänger, tuttar likaså och lår som fortfarande är stora pga mycket lös hud.
I ansiktet ser jag tydligt att jag är smalare och även om det är roligt har jag ju min rädsla (som jag också nämnt tidigare) att inte se frisk ut, utan utmärglad och gammal. Från att alltid ha varit lite rund i ansiktet är jag nu alltså smal och jag har hört av flera att den där klassiska kommentaren att jag "nu inte får BLI smalare". Som om det var nåt jag kunde bestämma själv liksom.
Mina nyckelben är också något som det syns tydligt att jag har gått ned på. Nu är de väldigt framträdande, men det gillar jag faktiskt..

Jag fick av en gammal släkting förra veckan höra först att hon trodde jag var min 10 år yngre syster och när hon såg att så inte var fallet sa hon "..men? Du som VAR så fin innan!?"
Hon som alltid varit van vid att jag varir rund hela livet och nu ser mig så här fick nog nästan en chock. Det var liksom inte SÅ hon kom ihåg mig.
Jag tog det både som en komplimang (systerliknelsen) och en förolämpning (om än dock inte så allvarligt). Jag förstår ju att det är ovanligt för människor att se mig så här, helst de som inte sett mig på länge, men jag är ju samma person trots allt, fast i lite mindre klädstorlek!

Tänker jag operera mig igen då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte jag kommer att bli godkänd för en landstingsfinansierad operation i alla fall, trots att jag har en hel del häng, så för min del handlar det om ekonomin. Jag har inga miljarder på banken och även om det "bara" skulle röra sig om hunratysen så är det inget jag hostar fram i en handvändning.
Jag kommer att vara tvungen att väga för och emot för ett banklån troligtvis och jag vet inte om det är värt att belåna sig för att bli "snygg". ...och snygg för vem?
Det är hustrun som ser mig in the nude, i övrigt är det badsäsongen (som lyser med sin frånvaro i härliga Svedala) som kräver den halvnakna uppmärksamheten och den har klarat sig med min stora kroppshydda tidigare, så den klarar sig säkert med min hängiga också.

MEN, det är ju som jag tänker Nu, ikväll kan jag ha ändrat mig och är kanske villig att lägga hur mycket pengar som helst på att få normala lår och mage utan häng och bullar.
Hur det blir får framtiden utvisa.

Men men, allt som allt, tack för det gångna året och om allt går som det ska blir det många år som det föregående, helt enkelt Toppen!