Vad hände egentligen?

Jag fick ont i magen igen natten till söndag (15-16/2 alltså). Runt elva satte det igång och jag fick ont i "övermage", liksom ovanför naveln och det krampade oregelbundet från och till. Det släppte dock aldrig helt utan molade emellanåt.
Jag gick och lade mig och väntade mest på att det skulle släppa. Gick upp och trampade runt lite, satte mig i fåtöljen och lutade mig framåt, för då lättade det lite.
Svårt att förklara hur det onda kändes, kan inte riktigt säga att jag har känt den typen av smärta tidigare.

Det släppte lite och jag gick in och lade mig igen, för att en stund senare behöva gå upp och gå igen. Jag kunde inte ligga ned med utsträckta ben, det funkade bättre med ihopdragna i sittande läge.

Så här höll det på ända fram till ca halv fyra. Det kändes direkt att det släppte helt då, för den tidigare känslan var bara att det var lindrigare.. men nu kändes inget alls.

Jag gick och lade mig och sov till klockan tio. Åt frukost och vid elvatiden satte det igång igen, men lite lindrigare. Vi skulle ned till mina föräldrar och jag ville inte avboka det, så jag bet ihop och vi åkte dit och käkade söndagsmiddag. Vid fyra- femtiden åkte vi hemåt igen och på vägen bestämde vi oss för att åka in till akuten.
Ringde 1177, men blev bortkopplad efter ca en halvtimma när jag stod först i kön. Fia ringde och då hände samma sak.. vi hann alltså hem och in till sjukhuset innan vi ens hade kommit fram i kön.
Väl där gick det ganska snabbt (i akuttid mätt) och jag fick träffa sköterska och senare en läkare som beslutade att jag skulle stanna för en skiktröntgen av magen och sedan bli inlagd.

Käckte mig lite.. jag vill ju inte bli en i statistiken som är en "misslyckad operation"..

Svärmor hämtade sonen och åkte hem med honom, hustrun stannade en stund till och höll sällskap innan jag skickade hem henne. De satte nål och dropp redan i väntrummet och sa att jag behövde vara fastande ifall operation behövdes göras.
Jag blev placerad och fick ett rum på barnavdelningen eftersom det inte fanns några platser på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och röntgen gjordes vid elvatiden. Innan dess skulle jag på två timmar få i mig en halvliter vatten med kontrastvätska i.
Väl på röntgen fick jag injicerat en annan kontrastvätska som gjorde att jag blev varm i hela kroppen. Det kändes som jag höll på att kissa ned mig nästan..

Röntgens gjordes och efter bara en halvtimma knappt kom doktorn och sa att de preliminärt inte sett något på bilderna, men ville behålla mig fastande för observation.
På måndagsmorgonen kom läkare nr2 och sa att de inte hade sett något på bilderna, möjligtvis en antydan till invagination, som innebär att tarmen kryper in i sig själv. Gallan diskuterades inte ens.

Dagen spenderades med att få dropp, titta på TV och streama serier i mobilen (tack och lov för OS och mobilen). Lång dags färd mot kväll och kanske nya besked... men det kom inga fler än att jag mitt på dagen fick byta rum till den andra avdelningen.
Inga nya läkarbesök på kvällen och det konstaterades att jag nog kunde åka hem på tisdagen när doktorn varit förbi och tittat till mig.

Så, på tisdagen fick jag alltså lov att åka hem och jag ifrågasatte att de inte kunde ge något besked kring orsaken av det onda. Han menade att "eftersom det var första gången det hände så drar de inte så stora växlar av det. Att jag får komma tillbaka om jag får ont igen.."

Lagom obehagligt och irriterande att veta att de inte gör något, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slapp operation med allt vad det skulle inneburit.

Jag känner bara inte för att behöva gå och vänta på att det händer igen.. det skapar ju faktiskt en liten oro..

There´s no place like home..

Magont

Fick igår efter middagen på kvällen ont i magen, inte i "matmagen" utan lite högre upp, typ solar plexus. Låg lite halvdäckad i soffan och orkade inte röra mig ens, medans hustrun stod och slet i rummet bredvid och målade om.
En ovanlig känsla och inte en dumping av vanlig sort.

Det är när sånt händer som jag blir lite orolig. Jag har hört/läst om ett flertal personer som aldrig haft problem efter operationen, förrän efter många år. Nu är det dryga tre år sen för mig, är det nu jag ska börja oroa mig..?

Jag äter inte järntabletter heller ju. Jag tror jag åt dem i en-två månader efter operationen, men min mage pajade totalt ihop av dem och jag slutade ta dem. Värdena har varit topp så när jag frågade Dr Loogna om det var ok att inte ta dem sa han ja.
Igår läste jag att problemen kommer efter några år och OM man drabbas av dåliga värden är det skit och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag vill ju inte få det, så nu går jag i valet och kvalet om jag ska börja ta dem igen, men då vet jag att magen ballar ur ju.

Jag har ätit spenatsoppa tre dagar den här veckan (någon craving på att jag behöver järn kanske) och jag märkte att magen kraschade direkt. Först förstod jag inte varför, men sen kom jag på vad jag hade ätit och lade ihop ett och ett.

Tydligen kan magen vara kass en månad eller två när man börjar med järntabletterna, men om man fortsätter ta dem blir det bättre och den vänjer sig.. frågan är om jag har ork att vänta ut det..?

Tobiasregistret

Förra veckan läste jag Krickelins inlägg om Fransyskan och hennes systerdotter som drabbats av cancer och behövde donerad benmärg.
Jag gick direkt in på Tobiasregistret och anmälde mig, det minsta lilla jag kan göra...

Jag fick hem ett kit där jag ska lämna ett salivprov och sen kommer de att undersöka och förhoppningsvis godkänna mig som donator. Kanske passar jag till någon och då får jag avgöra DÅ om jag vill donera eller inte. Kanske blir jag inte godkänd eftersom jag har opererat mig..?

Jag har ingen nära anhörig som drabbats av cancer på det sättet, men det finns ingen garanti att jag kommer slippa det även i framtiden.

Jag vill försöka dra mitt stå till stacken...

Krom!

Igår var det en månad sen jag började med krom-tabletter och jag måste säga att jag TROR det hjälper!?

Jag har försökt att vara som vanligt och inte ändra på nåt direkt annars i maten, men jag tycker faktiskt mitt sötsug minskat. Ok, det har inte HELT försvunnit, men jag äter definitivt mycket mindre. Mörk choklad har jag fortfarande ätit några bitar och även lite annat av det söta, men jag nöjer mig med mycket mindre än tidigare när det var som värst.

Så, jag säger "Tummen upp" för kromet och fortsätter peta ned det i dosetten tillsammans med de andra dagliga tabletterna.
Om du har sötsug tycker jag Absolut du ska testa själv, men låt det gå ett tag innan du förväntar dig resultat och det är ingen mirakelmedicin som helt tar bort suget, inte för mig i alla fall, men som sagt, det HAR minskat!

Magras 3.0

Jepp, har inlett en ny session med magras!
Jag har två teorier:

1. Började äta linfrön förra veckan, för jag fick för mig att det var nyttigt.
2. Drack vin tre kvällar i sträck.

Det första KAN vara anledningen, för tydligen kanske min kropp inte kan hantera fibrer. Det var ju liknande förra gången när jag hade börjat käka knäckebröd.

Det andra kan vara alkohol och att jag druckit det i flera dagar i sträck även om det enbart handlar om ett eller två glas.

Första gången jag fick magras var ju när jag var på All Inclusive i Turkiet förra året, men då hade jag väl ingen tanke på att det kunde vara alkohol, inte när man är utomlands. Då kan det ju vara vad som helst som spökar.

Sååå... återstår att se vilket som är spöket - vin eller fibrer. Vet inte vilket jag föredrar dock. ;-)

Psykiska sjukdomar = tabu?

Varför är det så pinsamt och skamligt att vara psykiskt sjuk? ...eller att ha en anhörig som är det och emellanåt rasar ned i avgrunden för att knappt kunna ta sig upp igen?

Att vara psykiskt sjuk borde vara lika självklart accepterat som om någon har ett hjärtfel, en hörselskada eller diabetes. Tyvärr är det inte så och på grund av det skäms vissa anhöriga när den sjuke drabbas av sina depressioner. Då stänger de in sig med sina problem och låtsas som det är något annat fel, ett mer "accepterat" fel.

Det lämnar oss andra anhöriga ovetande och oförmögna att kunna hjälpa till.

Min mamma är psykiskt sjuk och får sina depressioner årligen. Min far tycker inte att "man pratar om sånt", inte ens med oss barn.

Det smärtar mig att inte kunna - att inte FÅ - hjälpa till. Det finns så mycket jag skulle vilja att de fick hjälp med, men de är för stolta för att ta emot hjälp. Det här sköter vi själva, det ska ingen annan behöva ta hand om.. men de klarar ju inte det. De lever där i förnekelse och låtsas att allt är så bra...
Det ÄR inte bra..

Sjukdomar dagarna i ända

I ca tre veckor har familjen Undertecknad varit sjuka nu, på olika sätt.

Först var det jag med min magsjuka, sen följde sonens magsjuka på det och den här veckan blev det influensa för honom och den har sedan hoppat på frugan som nu är hemma både med sig själv och sonen.

Bild: http://www.minskole.no

Influensan har verkligen slagit ut dem, även om sonen numera är på bättringsvägen. Hostan lär han få ha kvar i några veckor dock, tror jag..

Hustrun ringde för en stund sen och sa att hon höll på att svimma, kanske avsaknad av energi och mat, men jag ska nog vara beredd på att åka hem och ta hand om både henne och sonen.

Sonen skickar vi till mina föräldrar i eftermiddag för lite miljöombyte. Han är lagom trött på både oss och på att bara hänga inomhus hemma hela tiden. Igår var det t o m roligt att bara ta en promenad ned till affären.

Jag fortsätter hålla tummarna för egen del, att få 39-40 graders feberfrossa, svettningar, hosta, snor och ont i leder är inget jag längtar efter. Hustrun slapp magsjukan, då kanske jag slipper influensan.. Kan ju hoppas i alla fall.

Salmonella

http://textbookofbacteriology.net/themicrobialworld/Salmonella.html

I fredags trodde min fru att det var salmonella jag hade fått eftersom mitt "magras" då hade hållit i sig i sex dagar. Hon fick mig att gå till vårdcentralen och lämna prov och sen var det bara att vänta på resultatet som skulle ta 3-4 dagar att få.
Under tiden kunde jag inte göra så mycket mer än att bara vänta och försöka äta och leva som vanligt, trots akutsmärtor i magen och täta toabesök.

Natten till söndag blev sonen sjuk, han spydde nio gånger och det var bara att torka svett ur pannan samtidigt som man tröstade. En femåring som har magsjuka är ingen enkel grej. Han var verkligen dålig och sa att han aldrig ville ha magsjuka igen.. stackarn'...
I måndags låg han utslagen i sängen och soffan hela dagen. Vatten gick ned (Tack till Bacillakuten på SVTB som dagen innan hade visat vikten av att dricka vatten!), men sen var det stopp. Två bett på en rostad smörgås och sen inget mer..

I tisdags var det som att vända på en hand, han var pigg igen och nästan som vanligt. Idag är han på dagis och jag jobbar. Tack och lov att magsjuka inte är så långvarigt... för alla, utom för mig då tydligen.

Jag blev "bra" igen på lördagen. Då slapp jag springa på dass i tid och otid och det kändes som allt var på väg att bli som vanligt igen och idag ringde de från vårdcentralen med besked att de inte hade hittat några salmonellabakterier eller liknande. Skönt!

Jag har hunnit tänka många tankar under dagarna som gått; om jag kanske har börjat få problem med laktos trots att det gått så länge efter operationen, om jag har fått någon slags fel på tarmen, eller tarmvred..
Många funderingar.

MEN, magsjuka i sex dagar verkar vara en variant jag alltså kan råka ut för nu när jag är opererad. Det kan ju vara bra att tänka på till nästa gång..

Magras

Jag kan inte spy längre efter min GBP-operation. Jag kan hulka, men oftast får jag inte upp något utan får mest ont i magmusklerna efter de ofrivilliga kramperna som hulkandet innebär.
Det här leder ju till att jag försöker undvika att vara nära folk som har/har haft magsjuka eftersom jag inte vill bli smittad. Jag sväljer vitpepparkorn och håller tummarna för att det hjälper. Som tur är (*peppar peppar*) (ehh... på tal om *haha*) har jag lyckats och har inte haft magsjuka mer än vid enstaka tillfälle sen jag opererade mig.

Bild från ungafakta.se

..tills nu då, vill säga. Fast samtidigt är jag inte säker på att det är magsjuka, för jag mår relativt bra i övrigt, MEN min mage har totalrasat. Vi hade gäster i helgen och åt (för mitt tycke stark) thaimat med bl a kokosmjölk i. Dagen efter åt vi middag hos svärföräldrarna, som också hade gjort egen thaimat med kokosmjölk.
Med andra ord var det lätt att tro att maten var anledningen när jag på söndagen och måndagen var lite kass i magen. Problemet är att det har fortsatt både på tisdagen och nu även idag.

Jag avbokade träningen i måndags för jag märkte att så fort jag reste mig och satte igång kroppen efter dagens kontorsjobb, så började magen protestera. Inte kul att sitta på roddmaskinen och behöva sticka på dass var tionde minut...
Igår gjorde jag en chansning och den gick åt skogen. 20 minuter på roddmaskingen igår vad det jag orkade med, sen åkte jag hem. Det "roliga" är att jag i övrigt mår hur bra som helst och jag ser mig inte som magsjuk..

..men jobbigt, trist och långdraget! Jag hoppas verkligen det vänder snart!

Resultat

"Mammografiundersökningen visade ingen tecken på cancer!"
...tack för det!

Billig livförsäkring

Var idag på sjukhuset och gjorde för första gången i mitt liv en mammografiundersökning.

Bild från 1177.se

Hon vände, vred och bände i tuttarna och viss klämde det en del, men som nästan all smärta är den övergående och det var inte så "farligt" trots allt.
Om jag klarar att gå till gynekologen och tandläkaren så klarar jag detta, liksom..

Jag blev informerad om att man kollar noga på bilderna som tas, både av sköterska och läkare, men ibland kan man få en ny kallelse för att något i fotograferingen kan ha gått fel och att man då får ta om bilderna. Det är alltså inget man ska oroa sig över.

Jag är bara tacksam att vi har den här kontrollen i Sverige, att tidigt kunna identifiera om det är något fel och då snabbt kunna sätta in rätt åtgärder.
Detsamma gäller ju cellprovstagning, en självklarhet alla kvinnor borde göra en gång om året. Trots det är det lika längesen jag var där som Mille är gammal, alltså fem år. Senast jag var på en sån kontroll var när jag gjorde min efterkontroll ett par månader efter att han föddes.
Tror jag ska ringa och boka en tid faktiskt, för de verkar ha glömt bort mig..

Det är ju en billig livförsäkring..

Ny påminnelse om ens dödlighet

Min kollega berättade nyss om en person som vi anlitar för vissa arbetsuppgifter. Hon berättade att den här tjejen var höggravid och hade börjat få några känningar som hon inte riktigt kunde acceptera som normala, trots att sjukhuset ville skicka hem henne med värktabletter.

De gjorde till slut ett ultraljud och såg då en tumör på ca 15x20 cm som tryckte på ryggraden. De vågade först inte göra någonting för att inte riskera barnet, men till slut gjorde de kejsarsnitt och förlöste barnet som klarade sig.
Tydligen misstänker de att cancern har spritt sig även till skelettet.
På ca tio timmar gick hon från att vara fullt frisk, men höggravid, till att vara dödsjuk och kämpa för sitt liv.

Livet är oförutsägbart... och orättvist..

Jodå, det gör jag!

Lever alltså, även om motsatsen är mycket lätt att tro.
Som så många gånger tidigare har jag satt det mesta på paus för det är kaos - på jobbet och lite i livet också.
Min farfar gick bort samma dag jag åkte till Stockholm och Formex, med allt det innebär nu i efterhand. Jag är i teorin ensam att ta hand om allt, men jag har ju min familj som hjälper till. (Väldigt invecklad släkthistoria som jag INTE tänker dra här och nu.)
Mässa mässa i många dagar, hem och stressa på jobbet, åka ned till Bua och ta hand om dödsbo och väl där får jag frågan från chefen om jag i sista stund kan åka till Norge på mässa igen. Jag som är relativt ny kan inte avböja (känns det som i alla fall), så iväg igen, mässa mässa, hem och stressa på jobbet (ser ni mönstret).

Nu väl tillbaka med mässorna bakom mig får jag besked att ytterligare mässa ska till i september och innan dess ska det göras allt material till den och även den ordinarie säljkatalogen ska göras..

..och så Andas vi lite däremellan!

Plus att hustrun nyss fyllde 35, kalas för henne imorgon fredag, på lördag är det att hjälpa vänner som ska flytta till hus (bokat sen länge och för att de ställde upp som trubadurer på bröllopet vi var värdpar på i slutet av juli) och nästa vecka är det begravning för farfar och veckan därpå är det Kretsloppet som jag ska hinna träna till.
Jag ska springa halvmilen och i tisdags var det första gången jag sprang på evigheter. Idag har jag ont i ljumskarna, kände inget igår så jag trodde jag hade klarat mig.

Veckan därpå är det alltså Norgemässan och sen fyller syster år och vi ska hinna röja, flytta ut och städa farfars lägenhet innan 1 oktober.

Mitt i allt det har jag bokat tid att bleka mina tänder (fråga inte) så jag har varit hos tandläkaren vid två tillfällen och fixat med allt det. Så nu sover jag med silikonskenor och geggamoja på nätterna. Frugan likes.. *eh*

...och så andas vi lite tiiilll...

Som sagt, är det någon som kan låna mig lite liv?

Oroar du dig för tarmvred efter din GBP-operation?

Jag hittade den här braiga länken/filmen via Mias blogg. Hon skriver mycket bra saker förresten!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Stockholm, Stockholm!

Vilken fantastisk helg vi hade i Stockholm! Det vackra vädret höll i sig ända tills vi åkte ut ur stan i söndags kväll kl halv sex då de första regndropparna föll på rutan. Vi kan inte ha haft mer tur helt enkelt..

I övrigt, på Sophiahemmet var det idel lovord. Blodtrycket var som "en elitidrottares" (*haha** I wish) på 70/110.
De övriga värdena var superbra också, även om jag låg lite i överkant på B12, så den ska jag bara ta varannan dag numera ungefär. Järnet låg jättebra, trots att jag inte har ätit järntabletter på typ ett halvår kanske (pajjar ju magen!).
Jag svävade nästan ut på moln därifrån och kände mig så Glad!

I övrigt pratade vi en del om hur jag blir bemött av folk som inte sett mig på länge. Även Dr Loogna sa "ja här syns det ju att det har hänt saker!". Sen om han kommer ihåg mig som jag såg ut då, eller om han såg att jag var smalare är ju en annan sak.
Vi pratade inget om komplikationer eftersom jag inte haft några. Han undrade lite över huden och jag sa att jag inte räknar med att få någon genom landstinget eftersom jag inte har tillräckligt med häng för det.
Han trodde att jag kanske kommer att gå ned ett par kilo till "men sen har nog operationen gjort sitt". Om ett år, på 2-års-besöket kan jag nog ta upp det igen, om jag väljer att jag vill gå vidare med en eventuell operation i så fall.

Allt som allt verkade han väldigt nöjd och det är ju jag också! :)

Resten av resan då?
Super! ..men jag kan lika gärna visa den i bilder:

Stockholm - here we come!

Japaner, japaner!

Kanske ska sonen blir spårvagnskonduktör?

Här är första bilden där jag ser vilken "Turkey neck" jag har fått.. ack ack!

Sonen berättar historien om de Två Tomaterna som gick över vägen...
Den uppskattades självklart!

Vikingarna bor i Stockholm!

Ghost train

Mycket att titta på i Sky View med kikaren

6-månadersamtalet till Sophiahemmet

Igår ringde jag till Sophiahemmet för halvårskontrollen. Tidigare hade de återbesöket på plats i Stockholm, men det är borttaget nu och det räcker att man ringer dit.

Jag fick prata med Gunvor, en riktigt skön böna som är lätt att prata med. Hon började med att fråga hur mycket jag hade gått ned i vikt. Startvikten de hade i sina papper är den som jag vägde när jag var på infomötet första gången i juni -10, så enligt deras papper har jag gått ned 25 kg, medan jag räknar från innan jag började med flytet och då ligger min siffra på 26,6 kg.

Hon undrade hur jag mådde i allmänhet och jag svarar som jag brukar göra; att jag mår oförskämt bra! Då sa hon att det kan man inte göra; "du mår så bra som du är värd!". :)
Jag berättade att jag tar mina vitaminer varje dag och att eftersom jag mår så bra som jag gör har jag inte brytt mig om att gå och kolla några värden på vårdcentralen. Gunvor sa då att även den kontrollen har de tagit bort efter ett halvår och genomför enbart på dem som har några som helst problem.
Däremot ska jag ta prover inför återbesöket i september som ska ske på plats i Stockholm. Jag måste dubbelkolla hemma om jag har fått nån remiss för de proverna, för de kan tas här hemma och så skickar de upp resultatet till SH.

Vi har ju pratat om att åka upp till Stockholm samtidigt i september, vi som opererade oss samtidigt. Vi var ju fem tjejer som träffades och som är från Västra Götaland allihopa. Vi har hållt kontakt med varann via Fejjan, några träffas även privat, men nu visar det sig att två av tjejerna har blivit flyttade från Sophiahemmet till NÄL (Norra Älvsborgs Länssjukhus) och ska numera göra alla återbesök där. (De skulle faktiskt dit idag...)

Himla trist, vi som hade siktat på en riktig tjejhelg i sensommarStockholm! Vi pratar om att träffas i sommar ändå, så vi får se varandra och varandras viktframgångar... :)

Nåja, jag frågade Gunvor om det där man verkligen undrar över som viktopererad (MYCKET bättre uttryck än fetmaopererad!!);
- Vad gör jag när jag har nått en målvikt jag är nöjd med? Hur gör jag då för att stoppa vikten där?

Hon svarade att kroppen kommer att hitta den balansen själv och det är nog det som jag har pratat om vid nåt annat tillfälle, att kroppen strävar efter att hålla en högstanivå "för att överleva". Möjligen kommer jag att fortsätta gå ned för att sen vända igen och gå upp lite.
Jag frågade hur man reglerar det själv och hon svarade att man fåt tillföra mer i intag helt enkelt och att det är bättre jag pratar med dietisten om det, men jag antog att hon menade att jag ska försöka peta in ett extra mellanmål om dagen eller liknande...

MEN, den dagen den sorgen, nu är jag ju fortfarande på väg nedåt och har en bit kvar innan jag är "normalgodkänd". Vad som sker sen får vi ta då..!

Turgumma

Än så länge har jag sluppit ifrån spysjukan! Fortsätter hålla tummarna dock.. OCH äta vitpeppar!

Sonen är hemma med hustrun även idag, vi kör på 48-timmarsregeln för säkerhets skull, trots att de var ganska rastlösa igår efter en hel dag inomhus. Idag är det därför besök hos ena mormor som gäller, så både hon och de får sällskap.

Idag ska jag se om vi hinner ta en sväng om Abecita som har 50% rea i sin butik nu. Behöver hitta en ny bikini eller baddräkt till söndagens simning.

Rea är bra!

Sjukt!

Åh vad roligt att bli sjuk när man är sjukskriven! Hmm..

Jag började få lite ont i halsen igår och på kvällen droppade näsan som en kran.

Idag är det samma visa. Sjukt sa kroppen!

Svårigheten att få i mig allt jag behöver hade jag ju redan innan, nu när jag är sjuk blir det ännu värre. Jag tappar alltid smaken när jag är förkyld nämligen. Ingen rolig kombo man Måste vara noga med maten.

Jag får vara mer noga med klockan helt enkelt.

Hänt sen sist...

Jag har ju inte fått tummen ur att berätta om hur det varit sen jag kom hem, av förklarliga skäl. Jag fick idag dock goda nyheter angående mamma och det var att de igår kunde koppla bort slangen ur halsen ett kort tag och att hon då kunde säga några ord.
Framsteg!!

Men i alla fall, nu gällde det ju vad som har hänt MIG sen jag kom hem ifrån Stockholm.

Som ni vet åkte agrafferna bort igår och det var rätt skönt, för de har kliat i typ tre-fyra dagar nu. Nog för att det fortsätter klia i och för sig, för såren håller på att läka fint nu. Jag fortsätter tejpa som sagt, allt för att få så små ärr som möjligt.

Maten har gått hyfsat bra, tills för några dagar sen när jag Verkligen hade tröttnat på soppa. Jag testade annat första gången i söndags redan har jag för mig, när jag smakade lite på löskokt ägg som var supergott verkligen.
Sen fick jag kalla fötter och fortsatta med mina soppor och smoothies.

Igår provade jag att äta lite mer vanlig mat igen. Testade havregrynsgröt till frukost, soppa med bitar i till lunch och på kvällen åt jag tacogratäng. Idag åt jag ett knäcke med skinka till frulle och tacorester till lunch.
Tänk att vanlig enkel mat kan smaka så ljuvligt! :-)

Jag har inte känt av någon dumping än *peppar peppar*, men jag har varit väldigt trött efter vissa gånger jag har ätit. Kanske på grund av att jag ätit för fort, eller tagit för mycket i varje tugga. Jag vet inte.

Jag får inte i mig allt vatten jag ska, kanske på sin höjd en 8 dl per dag. Jag har en 2 dl flaska som jag fyller. Jag tycker det är enklare och bättre än att släpa med en halvliters hela tiden. Det känns som jag kan tömma en 2 dl lättare också.

Jag gör en del smoothies och äter som mellanmål också. Har funkar bra för mig. Även knäckebröd som sagt funkar, bara jag tuggar noga.

En nackdel är att jag inte är hungrig eller törstig direkt. Jag försöker istället hålla koll på klockan och äta så jämt efter tiden som möjligt. Som nu när vi ska iväg tänker jag ta med ett knäcke som mellanmål och även en smoothie.

En annan nackdel är att jag rapar!? Jag som avskyr det egentligen... men nu är det inte så mycket att göra åt det. Det är jag och ölgubben nere på ölstyltan. :-)

Det finns säkert mer jag ska berätta om, men jag har en son som ropar efter filmjölk här nu. Får återkomma!

Fråga om du undrar nåt, så svarar jag.