Varför är det så pinsamt och skamligt att vara psykiskt sjuk? ...eller att ha en anhörig som är det och emellanåt rasar ned i avgrunden för att knappt kunna ta sig upp igen?
Att vara psykiskt sjuk borde vara lika självklart accepterat som om någon har ett hjärtfel, en hörselskada eller diabetes. Tyvärr är det inte så och på grund av det skäms vissa anhöriga när den sjuke drabbas av sina depressioner. Då stänger de in sig med sina problem och låtsas som det är något annat fel, ett mer "accepterat" fel.
Det lämnar oss andra anhöriga ovetande och oförmögna att kunna hjälpa till.
Min mamma är psykiskt sjuk och får sina depressioner årligen. Min far tycker inte att "man pratar om sånt", inte ens med oss barn.
Det smärtar mig att inte kunna - att inte FÅ - hjälpa till. Det finns så mycket jag skulle vilja att de fick hjälp med, men de är för stolta för att ta emot hjälp. Det här sköter vi själva, det ska ingen annan behöva ta hand om.. men de klarar ju inte det. De lever där i förnekelse och låtsas att allt är så bra...
Det ÄR inte bra..
Ja du har så rätt. Men jag tror och hoppas att med den nya generationen kommer detta att bli enklare. Det är inget nytt fenomen, med psykisk ohälsa. Önskar dig allt gott!
SvaraRaderaJonaz :D
Hej Jonaz och tack för kommentaren. Det är alltid så roligt att se att det finns folk som läser här och t o m NYA personer! :-)
RaderaJag tror också tyvärr att det är en generationsfråga det här med skammen. Förhoppningsvis blir det precis som du säger, enklare i framtiden..
Så himla synd att det är så med psykiska sjukdomar och som det är i samhället, än så länge. Hoppas verkligen också att det kan luckras upp efter hand.
SvaraRaderaDet gör ju att det måste bli ytterligare en börda för den sjuke, att leva med en skam över det. Vilket också gör det svårare för den som vill hjälpa att kunna förhålla sig...
Jag visste inte att det stod till så. Även min mor har ju vissa depressionsproblem och har medicin. Hennes tror jag dessutom förvärrats av (eller kanske helt är orsakat av?) hjärtproblem och den dödsångest man ganska naturligt får av det. Men jag kan inte påstå att jag egentligen vet så mycket om bakgrunden...
Nej det är ett svårt ämne det här. Jag har så svårt att förstå att något måste vara tabu, NU som VUXEN har jag det. Som ung och tonåring var allting pinsamt och skämmigt när det kom på tal om alkoholism t ex. Det är också en tabubelagd "sjukdom".
RaderaLåt bli att göm det och var ärlig istället, visa öppet att problemen finns, så kanske det blir lättare att komma till bukt med det som är fel..
Jag får reda på mer och mer varje gång jag pratar med mamma, men jag förstår fortfarande väldigt lite eftersom jag själv inte hamnar i de där djupa hålen.
Dödsångest är självklart också en stor bov, men jag hoppas min egen utveckling kanske har gjort mig mindre rädd för just döden och att jag kanske kan ha ett annat förhållande till den om jag skulle hamna i en situation som din mamma. Samtidigt som man aldrig vet hur man skulle reagera i nämnda sits..
Här kommer jag och läser VÄLDIGT långt efter du skrev det...
SvaraRaderaMin mamma är också psykiskt sjuk. Och alkoholist. Hon har nyligen, trots att hon fyller 74 i morgon, blivit diagnosticerad som bipolär. Nya mediciner har gjort att hon klarat denna vintern mycket bättre än andra, men å andra sidan har hon haft 7 återfall med alkoholen under 2012, i jämförelse med ett om året som det brukar vara... Just nu är min pappa väldigt sjuk (de är skilda sedan 1975) och hon VET att om hon skulle börja dricka nu, eller gå ner i en svacka, så skulle det vara förödande för mig. Jag mår skitdåligt när hon dricker eller är allvarligt deppad. Men hon har hittills skärpt sig. Tack och lov. Stor kram.
Det är tur jag får mail när någon kommenterat. ;-)
RaderaDet är just det där sakerna som kan trigga att de blir sjuka, när det händer något i omgivningen som drar ned dem. Det blir så tydligt då liksom.
Jag tror att jag har hanterat mitt bemötande mot mamma genom att vara något känslokall och flyttat sju mil bort. Då BEHÖVER jag inte vara delaktig på samma sätt som om jag skulle bo i samma by. Men till slut finns det gränser för hur mycket jag kan acceptera och den här gången var det för mycket.
Jag tror ju själv att även min mamma är bipolär. Det finns så tydliga tecken, men hon har inte fått den diagnosen än i alla fall. Inte heller Aspergers som hon trodde i samma veva som min bror fick diagnosen.
Hon har öppnat sig mer nu än hon gjorde innan och jag HOPPAS hon blir bättre av den nya insomninsmedicinen, något hon säger själv att hon blivit. Jag tycker dock de ska göra en grundläggande undersökning. Kanske de där medicinerna hon har "för humöret" också ska bytas ut..?
Vad heter de nya tabletterna som din mamma har fått?
Tack själv för att du delar med dig.. det betyder massor att höra att jag inte är ensam anhörig med liknande problem. *kram*