Jag brukar säga att...

..jag i stort skriver när jag mår dåligt över något, då har jag ett behov av att skriva av mig.
Nästan hela 2014 var ett sånt år och när jag tittar tillbaka har jag skrivit tre (TRE!) inlägg. Tre...
Jag tror helt enkelt jag får omvärdera hela mitt skrivtankesätt. ;-)

Överlag så orkade jag inte skriva alls, ingen inspiration eller kraft. Det var mycket som tog musten ur allt tror jag.
En dag skulle jag ju vilja skriva "mina memoarer" och nog skulle jag ha material för att fylla en liten pocketbok i alla fall. Förra året skulle definitivt kunna bli fler än ett kapitel och de tre gångna åren dessförinnan skulle platsa mer än väl i vilken dokusåpa som helst.

2015, ja vi får se vad detta året för med sig, men det känns i alla fall som det börjat helt ok och blir det inte värre än så här, så blir det nog på hela taget ett bra år.
Kanske ses vi t o m lite oftare! ;-)

Vad hände egentligen?

Jag fick ont i magen igen natten till söndag (15-16/2 alltså). Runt elva satte det igång och jag fick ont i "övermage", liksom ovanför naveln och det krampade oregelbundet från och till. Det släppte dock aldrig helt utan molade emellanåt.
Jag gick och lade mig och väntade mest på att det skulle släppa. Gick upp och trampade runt lite, satte mig i fåtöljen och lutade mig framåt, för då lättade det lite.
Svårt att förklara hur det onda kändes, kan inte riktigt säga att jag har känt den typen av smärta tidigare.

Det släppte lite och jag gick in och lade mig igen, för att en stund senare behöva gå upp och gå igen. Jag kunde inte ligga ned med utsträckta ben, det funkade bättre med ihopdragna i sittande läge.

Så här höll det på ända fram till ca halv fyra. Det kändes direkt att det släppte helt då, för den tidigare känslan var bara att det var lindrigare.. men nu kändes inget alls.

Jag gick och lade mig och sov till klockan tio. Åt frukost och vid elvatiden satte det igång igen, men lite lindrigare. Vi skulle ned till mina föräldrar och jag ville inte avboka det, så jag bet ihop och vi åkte dit och käkade söndagsmiddag. Vid fyra- femtiden åkte vi hemåt igen och på vägen bestämde vi oss för att åka in till akuten.
Ringde 1177, men blev bortkopplad efter ca en halvtimma när jag stod först i kön. Fia ringde och då hände samma sak.. vi hann alltså hem och in till sjukhuset innan vi ens hade kommit fram i kön.
Väl där gick det ganska snabbt (i akuttid mätt) och jag fick träffa sköterska och senare en läkare som beslutade att jag skulle stanna för en skiktröntgen av magen och sedan bli inlagd.

Käckte mig lite.. jag vill ju inte bli en i statistiken som är en "misslyckad operation"..

Svärmor hämtade sonen och åkte hem med honom, hustrun stannade en stund till och höll sällskap innan jag skickade hem henne. De satte nål och dropp redan i väntrummet och sa att jag behövde vara fastande ifall operation behövdes göras.
Jag blev placerad och fick ett rum på barnavdelningen eftersom det inte fanns några platser på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och röntgen gjordes vid elvatiden. Innan dess skulle jag på två timmar få i mig en halvliter vatten med kontrastvätska i.
Väl på röntgen fick jag injicerat en annan kontrastvätska som gjorde att jag blev varm i hela kroppen. Det kändes som jag höll på att kissa ned mig nästan..

Röntgens gjordes och efter bara en halvtimma knappt kom doktorn och sa att de preliminärt inte sett något på bilderna, men ville behålla mig fastande för observation.
På måndagsmorgonen kom läkare nr2 och sa att de inte hade sett något på bilderna, möjligtvis en antydan till invagination, som innebär att tarmen kryper in i sig själv. Gallan diskuterades inte ens.

Dagen spenderades med att få dropp, titta på TV och streama serier i mobilen (tack och lov för OS och mobilen). Lång dags färd mot kväll och kanske nya besked... men det kom inga fler än att jag mitt på dagen fick byta rum till den andra avdelningen.
Inga nya läkarbesök på kvällen och det konstaterades att jag nog kunde åka hem på tisdagen när doktorn varit förbi och tittat till mig.

Så, på tisdagen fick jag alltså lov att åka hem och jag ifrågasatte att de inte kunde ge något besked kring orsaken av det onda. Han menade att "eftersom det var första gången det hände så drar de inte så stora växlar av det. Att jag får komma tillbaka om jag får ont igen.."

Lagom obehagligt och irriterande att veta att de inte gör något, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slapp operation med allt vad det skulle inneburit.

Jag känner bara inte för att behöva gå och vänta på att det händer igen.. det skapar ju faktiskt en liten oro..

There´s no place like home..

Puffat över

Fasen vilken träningsvärk jag har haft den här veckan med fysiskt jobb på jobbet (packat upp prover) och sedan tränat mer än jag har gjort på typ två månader.
Det var dags, för det känns som jag har puffat över lite och släppt taget en del. Behöver komma igång med träningen igen, även om jag tyvärr alltid kommer att se den som ett ont måste istället för att längta efter den.

Ikväll är det utgång med vin och mat, kanske ska se till att dansa mycket, så kanske jag inte behöver ha dåligt samvete över det...

Fast, om sanningen ska fram, så finns det väldigt lite numera som jag har dåligt samvete över, tack och lov...

Jobbar och lever

Jobbar 24/7 och känner mig allmänt trött. Katalog ska vara klar inom kort och att vara beroende av andra är vet värsta som finns.

Önskar jag slapp vakna med huvudvärk varje morgon. Skulle vilja njuta av en decembermånad i stillhet för ovanlighetens skull.

Inser att jag har fått solexem som kliar på ryggen och armarna. I december! (Jo, jag fuskar inför allt socialt man ska ut på.)

I måndags var jag och gjorde naglarna för första gången. Missnöjd och irriterad när jag gick därifrån, lånade en stadig nagelfil av en kollega och gick hem och filade om det sneda. Kommer inte gå dit igen, men är inte avskräckt inför en ny test på annat ställe.

Idag är det klippning. Korkat att boka den på hemmaplan då jag ändå måste åka tillbaka till jobbet efteråt igen.

Träffar inte familjen så mycket den är veckan. Sonen är missnöjd med varje morgonpaket han får i sin julkalender. Inser att det var dumt att starta månaden med en Star Wars-gubbe och sen tro att han ska nöja sig med mindre roliga saker.

Men jag sjunger vidare på vinterbluesen och hoppas en ledighet kan höja upp tankarna lite...

Tobiasregistret

Förra veckan läste jag Krickelins inlägg om Fransyskan och hennes systerdotter som drabbats av cancer och behövde donerad benmärg.
Jag gick direkt in på Tobiasregistret och anmälde mig, det minsta lilla jag kan göra...

Jag fick hem ett kit där jag ska lämna ett salivprov och sen kommer de att undersöka och förhoppningsvis godkänna mig som donator. Kanske passar jag till någon och då får jag avgöra DÅ om jag vill donera eller inte. Kanske blir jag inte godkänd eftersom jag har opererat mig..?

Jag har ingen nära anhörig som drabbats av cancer på det sättet, men det finns ingen garanti att jag kommer slippa det även i framtiden.

Jag vill försöka dra mitt stå till stacken...

Vikt

Jag har fortsatt att väga mig varje vecka, trots att jag kanske inte ska det. De säger ju att man ska kolla mer på mått och sånt och att fokus inte ska ligga på vikt efter operationen.
Det är lättare sagt än gjort dock.

Nu har jag slutat skriva upp varje vecka, även om jag kollar det och jag fortsätter pendlar ca plus/minus ett kilo varje månad och så har jag gjort jämt.
Sammanlagt kan man säga att jag har gått upp mellan 3-4kg sedan jag hade min lägsta viktnotering efter operationen och jag verkar ligga stabilt där numera.

Vissa dagar känns det som jag är "tjock och fet igen" och DEN känslan är jobbig. Jag vet ju att den alltid kommer att finnas kvar och det är nog bra. Det gör att jag inte tillåter mig själv att göra för stora utsvävningar helt enkelt.
Jag kommer aldrig att bli tjock igen, kort sagt.

Vill, kan och ska

Jag vill skriva.
Behöver skriva..
Men får inte tummen ur.. som vanligt.

Vad är det som gör att det är så svårt att ta tag i saker?

Det tuffar på..

Livet rullar på, inte så stilla som man kan hoppas och nån gång kommer det nog bli ett helt eget kapitel i mina memoarer, och jag har nyss passerat min treårsdag för GBP-operationen. Tänkte jag ska fila på ett riktigt inlägg om just det, så jag återkommer..

Långa vackra sommaren..

Har slösat och slösat hela sommaren.. slösat på Slappa och Lata! Rekommenderar det verkligen.

Bör vara laddad inför en intressant höst, men har inte riktigt hittat känslan än. Åker till Stockholm och Formex imorgon och stannar till måndag.

Tänker uppdatera er med sommarens begivenheter framöver. Kommer bli en hel del bilder tror jag..

Hoppas någon av er därute är kvar och fortfarande har hoppet uppe om att "kaaaaanske kommer hon att skriva igen". Ni som gör det är välkomna att fortsätta hoppas, för jag gör alltid som Arnold..

En tillbakablick av sommaren...
Bild av Krickelin.

Sill och potatis!

Lånad bild, inte min portionsstorlek direkt..

Bästa lunchmaten (och även middag om man så vill det) nu i sommartid är självklart sill och potatis! Varje år glömmer jag nästan av hur gått det är, men sen kommer midsommar och jag påminns om det igen. Jag tror jag skulle kunna äta det varje dag faktiskt på sommaren, tillsammans med en liten skål jordgubbar (några timmar senare dock) som dessert.

Jag har nästan alltid gillat löksill, men för några år sen kom det ju en mängd med smarriga gojor också, typ Skärgårdssill och såna varianter (inte senapssill däremot) och jag blev hooked på dem.

Idag har jag dock återgått till just den gamla hederliga löksillen och kanske en och annan bit matjes.. Jag vet inte om det är det geggiga som jag inte gillar längre eller om det är för att löksill (eller annan klar sill) är lite mindre mastig?

..och det här måste vara det mest givande och intressanta inlägg du någonsin och läst! Eller hur! ;-)

Veckans första...

..och troligtvis enda vägning landade på 64,9 kg och jag andas ut lite, med tanke på förra veckans brutala höjdhopp.
Jag VET ju med mig att två gånger i månaden, innan mens och innan ägglossning, så går jag upp i vikt. Det gör jag ALLTID. Så var det tydligen förra veckan också, men inte desto mindre anledning att inte bry sig. När det ökar på till siffror JAG inte är ok med, då måste jag ju agera.

Jag har låtit bli att äta så mycket kolhydrater och istället försökt öka på proteinet. Jag tar inte bort det helt, för jag tror inte på en helt kolhydratfri kost, men jag minskar det i alla fall. Det svåra är att jag är totalt anti till t ex kvarg just nu, smakar bara strävt och surt, men ägg ska bli min nya kompis ett tag. Så jag tar gärna emot lite bra ägg-tips!

Meny för Gastric Bypass av Marie Odin

Jag har ganska länge nu oroat mig över vikten som jag tycker har "rusat" iväg (3 kg på ca ett halvår) och jag är livrädd att trilla tillbaka i gamla mönster och gå upp i vikt igen.
Igår mailade jag min dietist på Sophiahemmet, Marie Odin, och bad henne om tips och råd för vad jag ska göra och här är hennes kortfattade, men konkreta, svar:
---
"Viktuppgång med några kilo är ganska vanligt. 
Se till att äta mycket proteiner och mycket lite kolhydrater. 
Ingen vätska till maten, det sköljer ned maten för snabbt och du kan äta större mängd . 
Finn bok MENY på adlibris som vänder sig till er som går upp lite i vikt."
---

Jag letade genast upp boken och ska beställa den tänkte jag. Du hittar den här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916371891X

Igår var jag dessutom på apoteket och köpte Kromtabletter som ska minska sötsuget och jag hoppas verkligen det stämmer. Jag ger det ett försök i alla fall!

Jag tänker INTE falla i fällan och gå upp igen, jag VÄGRAR!

Magras 3.0

Jepp, har inlett en ny session med magras!
Jag har två teorier:

1. Började äta linfrön förra veckan, för jag fick för mig att det var nyttigt.
2. Drack vin tre kvällar i sträck.

Det första KAN vara anledningen, för tydligen kanske min kropp inte kan hantera fibrer. Det var ju liknande förra gången när jag hade börjat käka knäckebröd.

Det andra kan vara alkohol och att jag druckit det i flera dagar i sträck även om det enbart handlar om ett eller två glas.

Första gången jag fick magras var ju när jag var på All Inclusive i Turkiet förra året, men då hade jag väl ingen tanke på att det kunde vara alkohol, inte när man är utomlands. Då kan det ju vara vad som helst som spökar.

Sååå... återstår att se vilket som är spöket - vin eller fibrer. Vet inte vilket jag föredrar dock. ;-)

Träningsanti

Jag är inne i en period med anti-träning och jag vet inte riktigt hur jag ska vända på det?
Jag ser inte fram emot att åka och träna, även om det är jäkligt skönt när jag väl varit där och gjort ett pass.

Den enda fördelen är att jag faktiskt ÅKER och tränar, även om jag inte är sugen. Inte så ofta som jag borde, kanske runt två gånger i veckan, fast mitt mål innan har varit Minst tre.

Hur kan jag motivera mig?

Maria Mena - F*ck you

..och gu' vad snygg hon är!

Desto mer intressant när man vet varför hon skrev den här låten. Nåt troll på nätet skrev något ofördelaktigt om hennes utseende och vikt och det här är hennes svar på den kommentaren. You go girl!!

Omotiverad

Känner mig allmänt omotiverad till det mesta, men ändå inte negativ, som ju oftast brukar gå hand i hand annars.

Känner lust efter sommaren och vill att den ska komma snabbt, men stanna länge länge..

Känner längtan efter att ligga i solen på Kreta och njuta, men är också lite orolig för att något ska gå tokigt där.

Känner saknad efter en gammal vän som avbrutit vänskapen för nu ganska så längesen. Ibland undrar jag varför, ibland bryr jag mig inte - men blir sur ändå, och ibland saknar jag massor, som idag.

Känner glädje efter att i september få åka med de två bästa av vänner på spa och bara vara, njuta och även kanske få vara lite galna...

Ny header?

Har försökt få tummen ur, som sagt tusen gånger förr, att göra om den här sidan lite. Ny header bland annat. Så jag ska väl göra det.
En dag.
Nån gång.

Typ.

När solen skiner fler än tre dagar i sträck.

Aldrig alltså.

Ny blogg att följa

Jag trillade över Jonaz blogg efter en kommentar han gjorde här hos mig och det visade sig när jag läste lite att han var precis i grepp att genomgå sin GBP-operation och nu när den är gjord är det med glädje jag följer hans framsteg.

Det var en riktig väckarklocka att läsa om han tankar nu i början och det fick mig att börja fundera på hur jag själv hade det när jag var i samma stadie. Kanske läge att läsa tillbaka lite.. :-)

Ni hittar hans blogg här: Jonaz Gastric Bypass

Samvetsmailet!

Igår damp det ned i inkorgen - mailet med inbjudan till Kretsloppet (förra året såg det ut så här, här och här). Så nu börjar tankarna mala om jag ska ge mig på det i år också och försöka förbättra min tid på 5-km:aren.

Jag tror att jag har stått på löpbandet ca två, kanske tre gånger sedan i höstas, ett halvår ju! Jag har kört en hel del rodd och crosstrainer istället, varvat med styrka.

Sabla SAMVETE! ;-)

Psykiska sjukdomar = tabu?

Varför är det så pinsamt och skamligt att vara psykiskt sjuk? ...eller att ha en anhörig som är det och emellanåt rasar ned i avgrunden för att knappt kunna ta sig upp igen?

Att vara psykiskt sjuk borde vara lika självklart accepterat som om någon har ett hjärtfel, en hörselskada eller diabetes. Tyvärr är det inte så och på grund av det skäms vissa anhöriga när den sjuke drabbas av sina depressioner. Då stänger de in sig med sina problem och låtsas som det är något annat fel, ett mer "accepterat" fel.

Det lämnar oss andra anhöriga ovetande och oförmögna att kunna hjälpa till.

Min mamma är psykiskt sjuk och får sina depressioner årligen. Min far tycker inte att "man pratar om sånt", inte ens med oss barn.

Det smärtar mig att inte kunna - att inte FÅ - hjälpa till. Det finns så mycket jag skulle vilja att de fick hjälp med, men de är för stolta för att ta emot hjälp. Det här sköter vi själva, det ska ingen annan behöva ta hand om.. men de klarar ju inte det. De lever där i förnekelse och låtsas att allt är så bra...
Det ÄR inte bra..