Gårdagens..

Jag gillar verkligen gårdagens outfit!

För 99:- på H&M fick jag klänningen, skorna är från Skopunkten, koftan och tajtsen är gamla.

Jag fick ju t o m lite sol i helgen, så vinterns blekhet har äntligen minskat lite. 

Sommar - jag har längtat efter dig och 

saknat dig - Välkommen tillbaka!!

Jeansshorts

..avklippta i kort modell. Har aldrig haft och trodde aldrig jag skulle ha...

Ett och ett halvt!

Idag fyller jag halvår!

För 1½ år sen låg jag på operationsbordet och fick fem små hål i magen. En liten operation på utsidan, men en livsförändrande på insidan och sedermera även på utsidan..

Jag lever idag ett helt annat liv än för 1½ år sen, i många aspekter, men i andra är det precis som tidigare.

Jag kan fortfarande äta nästan allt jag provar, men jag äter extremt begränsad mängd mot förr. Jag äter mindre än min fyraårige son gör.

Förr åt jag ganska ok och bra mat, grönsaker och husmanskost, men jag åt alldels för sällan. Idag äter jag bättre i avseende att jag äter oftare. Förr kunde jag äta två gånger om dagen och vara nöjd med det, trots att det medförde blodsockerfall och surhet när jag var hungrig. Om jag väntade en stund gick ju hungern över.

Jag kan fortfarande känna mig skyldig när jag äter vissa saker. Tyvärr har mina mat- och ät”störningar” inte hjälpts av operationen. Jag har saknat att inte ha haft en KBT eller terapeut att ”matprata” med efter operationen.
MEN, om jag idag är sugen på choklad äter jag en eller två rutor. Chokladen var och är fortfarande en av mina största svagheter, men idag kan jag tillåta mig själv att äta det och njuta av den. Inte som förr när jag faktiskt fick skamkänslor för att jag åt det. Då kunde jag ju äta en hel chokladkaka själv. Mitt ätande av just choklad är ju begränsat och jag VET att jag blir sjuk om jag äter för mycket. Därför GÖR jag inte det längre.

Jag dumpar ibland och när jag gör det är det när jag har ätit för mycket (oftast endast en liten sked för mycket bara) eller för fort. Jag blir trött, svettas och får hjärtklappning. Det har varit mina tydligaste tecken på dumpning från första början. Illamående har jag sluppit tack och lov.

Jag har haft magsjuka en gång efter operationen och då kunde jag inte spy, bara hulka, och det var fruktansvärt. Hela magen drog ihop sig i kramper, men sen hände inget mer.

Jag kan dricka alkohol, men bara i små mängder. Jag har aldrig varit en stordrickare, men idag har jag istället blivit lite mer av en finsmakare. Jag njuter av att ta ett glas gott rödvin och jag vet att om jag dricker tre glas eller fyra så blir jag väldigt full. Jag vågar inte tillåta mig själv att prova att bli riktigt full och eftersom jag aldrig druckit så stora mängder är det inget jag saknar heller.

Jag har börjat träna. Hela första året sköt jag träning och tankar på den framför mig, för jag ville inte. Jag hade inget sug. Min fördel var att jag ju gick ned i vikt ändå. Hade jag inte gjort det hade jag kanske fått ett sug snabbare och kommit igång. Jag promenerade lite, det var det enda.
Min fru försökte peppa mig att komma igång, men jag skyllde alltid på något som gjorde att jag inte hann, kunde eller hade praktisk möjlighet att träna.

Innan jul, redan i oktober, november, började det dra i en träningsnerv som jag inte känt på många många år. Min fru slutade med sin sport och helt plötsligt hade jag all tid i världen att fokusera på mig. Jag började känna den där längtan efter att få röra på mig och lära mig nya saker.

..men sen blev jag lite småsnål. Jag tyckte det var onödigt att lägga ut pengar på ett gymkort när det var en, två månader kvar av året. Så jag sköt fram det igen. Jag blev nästan lite orolig för att jag skulle hinna tappa sugen på den tiden kvar fram till årsskiftet och dags att köpa kort.

Som tur var försvann inte lusten och den där första dagen i mellandagarna när jag följde med min fru till Friskis & Svettis kände jag en sådan stolthet över mig själv!

Jag skämdes inte när jag tog på mina nya träningskläder som jag hade fått i julklapp, jag såg ju till och med ”fit” ut i dem.
Min fru visade mig alla maskiner och jag vet att jag kämpade med att inte känna mig fånig om folk tittade eller att min fru var så kunnig när jag inte var det. Det var en mental spärr som släppte den dagen.

Idag längtar jag efter mina träningsdagar och jag har vissa veckor känt att jag nästan överdriver och får stoppa mig själv så jag inte tränar för mycket. Nu har jag kommit in i en träningstakt som är ungefär måndag, onsdag, kanske fredag och söndag. Sen har vi familjegympa på lördagarna med sonen.

Det har även blivit en social grej som jag inte haft tidigare. Jag tränar ju oftast ensam när frun är hemma med sonen och sen byts vi av. Någon enstaka gång har vi tränat tillsammans och det är en annan sorts gemenskap vi har när vi är där tillsammans.

Annars så träffar jag ofta samma personer på gymmet och småpratar med dem under tiden. När jag gör kondition lyssnar jag alltid på ljudböcker istället för musik och jag har verkligen lärt mig att bara koppla bort allt annat under tiden. (Ska ge lite boktips sen!)

Jag har helt förändrat min synd på mig själv av förklarliga skäl. Jag SER att jag är smal, men jag TROR inte jag är smal. Kläder jag köpte i en fas när jag hade gått ned till en nivå jag trodde jag skulle stanna i, har blivit för stora.

Jag tycker att jag har blivit lite för smal. Jag skulle nog må bäst när jag väger runt 65-67 kg, men idag väger jag mellan 61-63 beroende på vecka och dag.

Mitt ansikte är litet när jag håller mina händer runt det och jag ser ådror i både pannan och på halsen som aldrig synts tidigare. Mitt halsband hänger långt ned på halsen och mina vigselringar sitter på långfingret istället för ringfinger.

Mina axlar har synliga benknotor som står ut, men mina armar har fått muskler och en form jag aldrig sett på mig själv tidigare. Jag ser lite senig ut och på mina händer syns numera blodådrorna.

Min mage har synliga ärr kvar från operationen, men än tydligare är ärret från min sons kejsarsnitt och bristningarna från tiden som riktigt tjock. Huden på magen har dragit ihop sig ganska bra och jag drar ofta i den för att se hur jag skulle KUNNA se ut om jag opererade bort överflödshuden.

Jag tror inte jag skulle vara kvalificerad för en magoperation och jag tror knappt att det är värt att chansa på att göra en sådan heller då jag har hört om många som får så mycket komplikationer efteråt. Frågan är om jag är SÅ missnöjd med min mage att jag tror att det är värt det i efterhand. Kanske om jag hade haft mycket mer häng och fysiska/psykiska problem av den. Nu har jag mest bara en önskan om att en gång få vara riktigt smal – fast smal är jag ju trots allt även UTAN att operera mig.

Mina bröst är tomma och hängiga. Jag kan bokstavligt talat rulla upp dem och lägga in dem i BHn på morgonen. De tillsammans med låren SKULLE jag vilja operera och det i en inte allför avlägsen framtid. Jag har inte kollat upp kriterier för att bli godkänd för en operation genom landstinget, men jag tror inte att jag uppfyller kraven där heller faktiskt, så jag får nog sikta in mig på att göra det privat. Kanske är det bättre dessutom, jag har fått för mig att som privatläkare är man lite mer noggrann.

Jag har funderingen på brösten, om man behöver lägga inlägg i dem, eller om man bara ska göra ett lyft av dem, men som de ser ut idag är de helt tomma och om man lyfter dem blir det nog inget kvar. För mig skulle det räcka med att ha en normal B-kupa bara. För stora bröst har jag fått nog av på mig själv efter tjocktiden.

Låren är mitt stora aber. De är som rynkiga påsar som på en gammal tant. De hänger i alla lägen oavsett om jag står eller sitter. Mina bästa vänner just nu, är mina träningstajts eller mina stretchjeans. De håller in allt häng så det ser ut som jag lika normala lår som alla andra. Jag fasar därför lite för shorts- och badsäsongen.

T o m musen/Fiffi/snippan (jepp, nu blir det intimsnack!) är förändrad. Jag avskyr att det skvalar när man kissar och nu som smal låter det ALLTID när jag kissar. Som tjock kunde man bara vrida sig lite och så slog låren ihop och vips så lät det inget mer. Svårt att förklara, men om man varit tjock vet man precis vad jag menar.
Idag går det INTE att göra så.

Mina vader har börjat få lite synliga muskler och fötterna är lika seniga som händerna.

Min kropp är HELT förändrad och jag håller fortfarande på att vänja mig, om jag någonsin kommer göra det helt? Det är frågan.

Fast kanske SKA jag inte vänja mig, för att aldrig låta mig själv hamna där igen..

Jag har gått från 104,4 kg den 12 september 2010 när jag började på Modifast inför operationen. Idag väger jag 61,7 kg och har sammanlagt gått ned 42,7 kg.

Grattis Majja på 1½-årsdagen!

Dagens!

Dagens outfit, till sonens stora glädje som har en likadan tröja, fast inte spegelvänd då såklart!

Supermantröja i storlek 164, köpt på barnavdelningen på Gekås.

Fattar fortfarande inte att jag kan ha den storleken!?

Att vänta sig det oväntade

Jag har haft det på känn denna veckan, att jag faktiskt skulle gå ned i vikt även denna veckan, även om jag inte ska kunna förvänta mig det mer, enligt Dr Loogna.
Det var inte så mycket, bara 0,3 kg, men det är trots allt nedåt och nu är jag under 65 kg. Något som känns lite konstigt och läskigt nästan..

Jag tar mina vitaminer och allt sånt där, men jag känner mig och ser väldigt glåmig ut. Det är typiskt för mig på vinterhalvåret. Jag får en sån där gråblekhet, helst under ögonen, så jag ser sjuk ut.
Jag avskyr det!
Att sola solarium eller sminka bort det känns inte heller helt ok. Sola är väl en sak, det kan jag göra emellanåt (ja jag VET att det är farligt!), men jag vet ju att det försvinner lika fort som all annan solbränna.
Sminka mig är heller inte min grej.. för lat för det.
Skulle kanske prova sån där spray-tan..?

Annars då?
Vi var ju på Gekås i lördags, utan barn, vilket innebar en hel del shopping, julklappar och även till oss själva. Jag tror aldrig vi har varit så generösa i plånboken som vi var den här gången, men vi fick också väldigt mycket för det.
Jag köpte en del tröjor och toppar, frugan lite träningskläder och byxor. Nu när vi har gemensam storlek har vi ju dubbelt att välja på i garderoben. Vi pratar faktiskt om att bygga om den totalt och "sammanfoga" våra båda delar. Enklare utan tvekan!

En grej som känns HELT sjuk är att jag just nu sitter i en stickad tröja i storlek 170, eller om det var 164.. alltså i BARNSTORLEK!!
Vi köpte även ett par pojktröjor i storlek 164. Jag tog 170 först, men fick byta till en mindre..

Jag kommer nog aldrig förstå och fatta det här. Det känns helt overkligt att JAG är så liten. Jag ser fortfarande mig i spegeln och ser en överviktig person. Kommer det alltid att vara så?

Fantastiska former

Älskar att skyltdockorna har former!

Är på Gekåsshopping..

Helgens inköp och funderingar

I fredags var jag barnfri då sonen åkte med mormor och morfar till Ulricehamn för att sova i husvagnen.
Det gav mig en fri eftermiddag efter jobbet att göra vad jag ville på och självklart blev det lite shopping, min nya halvfavoritsyssla. ;)

De nya jeansen,
dock inte jag på bilden. ;)

Jag passade på att ta en sväng om Knalleland (bad choice med tanke på trafikläget en fredageftermiddag när typ alla ska till Systemet) och köpte mig ett par svarta jeans och en poncho på Gina. Väl investerade pengar!
Jeansen var ett par lite mer "finjeans" som jag varit ute efter ett tag. Såna som jag kan ha mer som snyggbyxor. Jag tog ett par som hängde där och kollade inte så mycket på storleken utan tittade mer på om de såg ut att passa. De satt som gjutna och bokstavligt talat också eftersom det var en tajt modell (tanken är att ha dem till stövlarna och då måste de ju vara smala nere i benen).
Storlek 31/30.

Jag frågade hemma sen, för jag sa att jag inte fattade storleken.
- Det är tum alltså. Du har köpt byxor med 31 i tumstorlek.

Jag tror jag köpte de senaste i tum 33 (letar tillbaka i bloggen).
Känns konstigt... MEN kul såklart!

Nåja, åkte även förbi Rusta och kollade på det där löpbandet jag har haft lite funderingar på... de hade det i två prisklasser, 3495:- och 2495:-, där den billigare varianten hade en 5-10%-ig felkalibrering på hastigheten. Vet inte om man behöver bry sig om det eller om det är en viktig funktion, att veta hur snabbt man springer/går?

Det tråkiga var att det nog tyvärr är för stort att ha hemma, det var inte riktigt så att det går att skjuta in under sängen...

Så jag fortsätter väl att fundera.

Ställde mig på vågen idag, måndagar är ju min vägdag och jag har fortsatt med det även om jag passerat årsdagen. Jag kommer nog fortsätta framlöver också, i alla fall så länge jag ser att det händer saker på vågen, sen kommer jag kanske att begränsa mig till en gång i månaden eller nåt. Svåra är att veta vilken dag man ska väga sig då bara.

Idag stannade den på minus 0,7 kg från förra veckan. Jag är alltså nere i minus 38,4 kg nu och Dr Loogna sa ju att jag kanske kunde få ut ett eller kanske två kilo till genom operationen, sen har den gjort sitt och ärligt talat så hoppas jag faktiskt att han har rätt. Nu känns det lagom och jag vill inte gå ned så mycket mer.

Jag väger prick 66 kg idag.

Nya pjucks!

Jag har aldrig ägt ett par stövlar... :-)

Årsdagen - igår!

Sitter på mässa i Norge och har ganska lite att göra, så jag passar på att skriva här, för igår var det ju alltså ett år sedan jag låg på operationsbordet och opererade bort min framtida fetma, eller i alla fall den fysiska möjligheten att förhoppningsvis aldrig mer vara fet!

Det var ett beslut jag fattade på ganska kort tid egentligen. Jag hade inte många års tankar på GBP bakom mig utan bestämde mig ganska snabbt, hade turen att få min operation godkänd och bokad lika snabbt, men samtidigt är det DET beslut jag nog fattat som har varit det bästa i mitt liv.
Jag är beslutsam när det gäller vissa saker (inte alls i andra) och om jag har bestämt mig för något ska det ske nu, inte imorgon. Lite så blev det med operationen.

Om jag ser tillbaka på det här året har jag nog haft det otroligt bra, jag har sluppit komplikationer som vi tyvärr har hört så mycket om just det gångna året. Jag har även haft det väldigt enkelt och förmånligt med min mat och vad jag har kunnat äta och inte. Det är inte mycket jag inte kan äta, typ vaniljyoghurt och läsk eller annan kolsyrad dryck, för då dumpar jag på lite olika sätt.
De gånger jag dumpar (jag upprepar mig lite från tidigare inlägg nu, jag vet) så blir jag oftast skakig, svettas, får hjärtklappning eller blir trött och det håller i ca 10-20 minuter innan det går över igen. Jag mår inte illa tack och lov.

Jag har gått ned runt 36 kilo, ca 0,7 kg i veckan.
Jag har gått ned 13,4 BMI-enheter (ett mätningssätt som jag avskyr egentligen)
Jag har minskat många centimetrar kring hela kroppen, har inte hunnit mäta mig än. Återkommer med siffror när jag gjort det.

MEN - jag antar att jag får räknas som ett skolexempel och en lyckad operation!

Mentalt har jag hunnit komma ifatt ganska bra tror jag. Jag var orolig länge att jag inte skulle hänga med alls, att jag kanske t o m skulle bli lite deppad eller liknande, men det har gått över förväntan och jag mår bra i mig själv. Trots det kommer jag alltid att se mig som en av tjockisarna och alltid tänka på visst sätt i olika situationer. T ex när man ska gå in genom en trång dörr, att jag vänder mig på sidan för att inte "fastna", eller att jag sätter mig långt in på sätet i bussen eller i bilen för att "andra ska få plats".
Det kommer alltid finnas såna situationer som kanske låter idiotiska för andra, men som för mig var vardagsmat. Att inte ta plats, fast det var precis det jag gjorde.

Jag ser även att jag har blivit smalare, men jag SER ändå på mig själv som överviktig, fast jag nu inte alls är det. Detta beror mest på att jag självklart inte fått en fast kropp på köpet av viktnedgången, utan jag har både en mage som hänger, tuttar likaså och lår som fortfarande är stora pga mycket lös hud.
I ansiktet ser jag tydligt att jag är smalare och även om det är roligt har jag ju min rädsla (som jag också nämnt tidigare) att inte se frisk ut, utan utmärglad och gammal. Från att alltid ha varit lite rund i ansiktet är jag nu alltså smal och jag har hört av flera att den där klassiska kommentaren att jag "nu inte får BLI smalare". Som om det var nåt jag kunde bestämma själv liksom.
Mina nyckelben är också något som det syns tydligt att jag har gått ned på. Nu är de väldigt framträdande, men det gillar jag faktiskt..

Jag fick av en gammal släkting förra veckan höra först att hon trodde jag var min 10 år yngre syster och när hon såg att så inte var fallet sa hon "..men? Du som VAR så fin innan!?"
Hon som alltid varit van vid att jag varir rund hela livet och nu ser mig så här fick nog nästan en chock. Det var liksom inte SÅ hon kom ihåg mig.
Jag tog det både som en komplimang (systerliknelsen) och en förolämpning (om än dock inte så allvarligt). Jag förstår ju att det är ovanligt för människor att se mig så här, helst de som inte sett mig på länge, men jag är ju samma person trots allt, fast i lite mindre klädstorlek!

Tänker jag operera mig igen då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte jag kommer att bli godkänd för en landstingsfinansierad operation i alla fall, trots att jag har en hel del häng, så för min del handlar det om ekonomin. Jag har inga miljarder på banken och även om det "bara" skulle röra sig om hunratysen så är det inget jag hostar fram i en handvändning.
Jag kommer att vara tvungen att väga för och emot för ett banklån troligtvis och jag vet inte om det är värt att belåna sig för att bli "snygg". ...och snygg för vem?
Det är hustrun som ser mig in the nude, i övrigt är det badsäsongen (som lyser med sin frånvaro i härliga Svedala) som kräver den halvnakna uppmärksamheten och den har klarat sig med min stora kroppshydda tidigare, så den klarar sig säkert med min hängiga också.

MEN, det är ju som jag tänker Nu, ikväll kan jag ha ändrat mig och är kanske villig att lägga hur mycket pengar som helst på att få normala lår och mage utan häng och bullar.
Hur det blir får framtiden utvisa.

Men men, allt som allt, tack för det gångna året och om allt går som det ska blir det många år som det föregående, helt enkelt Toppen!

Nya jeans!

På begäran kommer här bilder på de nya jeansen jag köpte igår på Lindex. Jag har varit ute efter en sån här modell ett tag då dem jag har hemma som är i salla stil har blivit för stora.
Den här modellen är rätt hög i midjan i motsats till de gamla jeansen, men de sitter otroligt skönt och det är rätt bekvämt att de täcker en stor del av den biten mage som inte huden drar ihop sig på.

De kostade 399:- och känns som de är vära varenda öre. Inte extremt dyrt heller tyckte jag..

Svar på kommentar

Byxorna jag har på mig när jag sitter på huk är just dem från Gina Tricot. Ett par i stretch med en ganska bred fåll längst ned på benen. Lite lägre linning i midjan.

Jag tror jag köpte dem på rea i våras, men minns inte riktigt. Jag provade ett liknande par nyss ju, men de var inte riktigt lika sköna som dem jag redan har..

Vilken storlek?

Jag var på bl a Gina Tricot idag för att kolla runt lite. Jag har en del jeans nu redan, men de som är mina favoriter är ett par från just Gina. En lite lägre modell i midjan och tajta i benen. Något jag ALDRIG skulle tagit på mig för ett år sen...
Jag fattar inte själv att jag vågar ha på mig vissa kläder, men jag känner mig modigare för varje dag. Jag har ju börjat ha klänningar, tajta linnen och nu även tajta jeans alltså.
Jag orkar inte bry mig om fladdriga armar, bilringar och dallriga lår, det gör jag bara "hemma i ensamheten på kammarn'..". Då drar jag, kniper åt, stramar och klämmer. Fantiserar om att bli lite fast i hullet och istället för långa tuttar kanske jag kan få runda.
Nån gång kanske..

Men det var ju Gina jag pratade om! Jag såg ett par brallor jag gillade, lite som mina pösiga jeans med dragsko i midjan och muddar vid anklarna. De fanns i storlekarna 36 och 44. Resten var slut så klart.
Jag provade inga av dem.
36 - aaaalldeles för små?
44 - liiiite för stora?

Jag gick vidare och såg en annan modell som jag tog med och provade. Storlek 38, som passade som en smäck. Ett annat par i tumstorlek 33 - som en smäck till.
Jag vet inte när jag sist kunde gå in i en butik och ta två par byxor, prova dem och att båda passar lika bra? Jag tror aldrig det har hänt.

Jag köpte inte ett enda par.

??
Jepp jag vet - jag är korkad.

Men jag kunde ha jeans i storlek 38!? Heeelt otroligt...
:)

Dagens outfit

...sommaren till ära!

Dags att våga börja gå i klänning tror jag. :-)

Nya kläder och fullt upp!

Har i helgen haft fullt upp med allt möjligt!
Jag passade på att shoppa lite kläder i en affär här som hade 50% på allt, eftersom det var 10-års jubileum i Knalleland. Ena dagen köpte jag en klänning i nåt slags tunt material som jag inte kan namnet på, men som var lite militärstuk på - storlek 40!??
Igår åkte jag tillbaka och köpte lite mer, bl a en röd tunika och en svart klänning i trikå med lite detaljer på, som jag senare såg var en mammaklänning! *haha** Men den var snygg ändå och jag tror den är ok att använda även om jag inte har nån gravidmage.
Jag provade massa saker och kunde tänka mig att köpa mer, men begränsade mig lite.. lika bra tror jag.

I lördags kväll var vi i Varberg för att gå på restaurang och sen fira av min syster som imorgon åker till Australien på obestämd tid. Jag passade på att inviga den gröna militärklänningen och ett par jeans under. Nöjd!

På onsdag tidig morgon bär det av till Norge med mitt nya jobb. Jag jobbar ju fortfarande kvar på mitt gamla, men ska alltså få åka med på en mässa som jag i framtiden kommer att vara med och fixa på egen hand. Så det kan ju vara bra att åka med nu och se hur det fungerar.

Nervös - JA! Men samtidigt ska det blir spännande.

Trist dock att åka ifrån familjen så länge...
Jag har kollat upp så det finns trådlöst internet på hotellet, så lite uppdateringar ska det väl kunna bli i alla fall.

I övrigt - nådde minus 27 kg idag!

Grattis på halvårsdagen!

Idag är det alltså sex månader sedan jag låg på operationsbordet och opererade till mig ett nytt liv! Det här halvåret har varit otroligt framgångsrikt ur både vikt- och efterlivsperspektiv för min del, men jag ska inte hymla med att jag från gång till annan tar fram domedagstanken om att ”det KAN ju gå fel i framtiden, även om det har gått bra hittills”.

MEN, idag tänker jag inte tänka såna tankar (och ska jag vara ärlig förstår jag inte varför jag tänker så Någonsin!?) för idag är det ju jubileum!

På den här tiden har jag hunnit med att gå ned 26,6 kg, jag har tappat minst 171 cm runtomkring överallt på kroppen. Jag ska mäta mig ikväll igen och imorgon tänkte jag ringa till Sophiahemmet för att avge en halvårsrapport.

På den här tiden har jag även lärt mig att jag inte gillar så fet mat längre, men jag har fortfarande kvar min "sweet tooth" för choklad. Jag har inga problem med att ta ett glas vin, men en öppnad vinflaska håller i ca tre veckor om jag är ensam om den.

Jag äter tyvärr för lite mat fortfarande, jag skulle behöva äta mer tror jag. Det är nog nästan dags för en matdagbok för att få bra koll.

Tyvärr dricker jag för lite vatten också. Jag har ju mina småflaskor som jag fyller på under dagen, men jag skulle behöva fylla dem minst en eller två ganger till per dag för att få i mig allt jag behöver.

Jag är väldigt nöjd med hur min kropp har hängt med i viktminskningen, magen har inga tre cm hang, så någon magplastik kommer jag aldrig att kvalificera mig för. Därmed inte sagt att jag inte kommer vilja göra något åt den privat, för mycket hud är det, men inte tillräckligt för landstinget.

Kanske kan de istället göra något åt mina lår som har två rynkpåsar på insidan. De kan man ju aldrig dölja på samma sätt som en hängig mage eller en tom byst (för jepp, nu finns det inte mycket kvar i tuttarna. De är Långa och Tomma!).

Mina armar har tyvärr fått vingar och de skulle jag gärna vilja bli av med också. När man börjar tänka på det är det mycket, VÄLDIGT mycket, jag skulle vilja göra något åt, men frågan är om det kommer bli nånting alls, eller allt?
Risken är att om man börjar fixa något, då vill man göra allt och pengar är ju alltid den drivande faktorn.

Kläder är ju ett annat "problem" med att gå ned i vikt. Jag har under den här tiden köpt två par jeans tror jag. Det ena paret kunde jag ha i ett par månader tror jag, knappt det ens, och nu ligger de oanvändbara i garderoben. Jag har planer på att samla ihop en massa och sälja av. Borde väl finnas någon som vill fynda..
Det andra paret jeans har jag på mig idag, men i magen och midjan är de alldeles för stora och jag måste ha ett bälte för att de ska sitta kvar. I övrigt är det en tajt modell så de sitter ok trots allt.
Bältet ja.. det är ett kapitel för sig. När jag var som störst kunde jag inte ha det ens på första hålet. I morse drog jag åt det till hål nr sju. Det bältet har alltid varit min måttstock och det tydligaste sättet för mig att se att jag antingen har blivit tjockare eller som nu, smalare…

Jag fick en tröja av hustrun i julklapp, en over size från Gina i storlek L. Idag är den för stor, även om den är  en over size. Idag skulle jag nog köpt en i medium istället.

Jag kan titta på folk jag känner och se att de kanske är rundare än jag är, men jag kan inte förstå det. Jag ÄR alltid tjockast i rummet och jag KOMMER alltid vara tjockast – oavsett hur mycket mer jag går ned till.
Mina tankar har inte hunnit med i alla aspekter och det kommer vara svårt att förstå att den där smalare personen i spegeln är JAG. För när JAG ser mig själv ser jag ju fortfarande en mage med bilringar, lår med stora valkar och ett runt ansikte… men när jag tar på min kropp känner jag ben överallt.
Jag NÅR överallt, jag kan klia mig på ryggen på sätt jag inte kunnat tidigare, jag kan nå delar av kroppen jag knappt ens brytt mig om att prova innan.

När jag känner på mina nyckelben tycker jag nästan det känns läskigt att de är så framträdande som de är. När jag blunder och undersöker mitt ansikte fyller det inte mina händer längre och jag känner haka och käke på ett helt annat sätt än for.

Avklädd och naken finns det mycket kvar att önska, i kläder känner jag att jag t o m kan vara riktigt snygg och fin. Jag känner mig fräschare än på mycket mycket länge och jag är stolt over mig själv!

...så \M – GRATTIS på halvårsdagen!!

Du är så jäkla bra!

Vassrugg

Angående mitt tidigare inlägg idag så berättade jag ju att jag ska åka och se om jag kan köpa en ny bikini/baddräkt eftersom den jag har nu börjar bli för stor.
Jag behöver även nya BH:ar eftersom de jag har börjar säcka rejält (till min stora sorg OCH glädje, just boobsen är ju lite speciella, de är ju inte lika roligt att de försvinner så som magen är).

En grej jag har tänkt på är att oavsett hur stor jag än har varit har jag aldrig orkat bry mig om det där med att jag som tjock inte "får ha bikini". Om jag har hittat en bikini jag har gillat så har jag använt den, även om kanske en baddräkt har varit mycket "lämpligare".
Jag har i och för sig även haft just baddräkter och använt även dem, så det har nog varit lite fifty fifty på det där.

MEN, nu när det börjar minska rejält i hudkostymen och alla rynkor efter alla bristningar syns lika tydligt som diamanter i solen, NU börjar jag noja för att ha på mig bikini.
Mina lår hänger som påsar redan, men magen har hängt med rätt ok. Armarna är rätt hängtunga tyvärr...

Jag som egentligen aldrig ägnat mig åt Vassrugg är rädd att jag, trots ambitionen att det var Beach 2011 som gällde, kanske inte kommer våga ligga där i sommar och steka min nyvunna lekamen...

Turgumma

Än så länge har jag sluppit ifrån spysjukan! Fortsätter hålla tummarna dock.. OCH äta vitpeppar!

Sonen är hemma med hustrun även idag, vi kör på 48-timmarsregeln för säkerhets skull, trots att de var ganska rastlösa igår efter en hel dag inomhus. Idag är det därför besök hos ena mormor som gäller, så både hon och de får sällskap.

Idag ska jag se om vi hinner ta en sväng om Abecita som har 50% rea i sin butik nu. Behöver hitta en ny bikini eller baddräkt till söndagens simning.

Rea är bra!

Shoppat!

Var på det stora klädföretaget H&M och handlade i förmiddags. Jag fick med mig två linnen, ett vitt och ett svart. Jag har ett grått sen tidigare som jag har under praktiskt taget alla tröjor jag använder eftersom jag gärna har nåt under som går en bit ned över baken och magen.

Sen köpte jag en tröja som ser lite stickad ut, men som är i nåt jersey-tyg tror jag.

Tröjan är i storlek Medium.

Vad hände där, liksom?

Jäääää!

Gårdagens outfit blev...

..det här!

Casual och passande för tillfället på en lagom posande bild.

Skjortan/blusen är en gammal som suttit väldigt tajt innan, men som nu är lite för stor och som nästan gör att jag ser lite gravid ut. Så den kommer jag nog inte kunna använda så mycket mer framöver. Trist för jag gillar den verkligen och den är i ett skönt stretchmaterial.
Grått linne under och jeansen jag köpte för ett tag sen. Skorna inhandlades till julfesten i december och är riktigt sköna, jag som INTE fixar klackar egentligen.

Ok, bättre än så här blev det inte.
Sminkningen blev det dock ingen bild på. ;-)