Veckans vikt

onsdag 21 mars 2012

Ett och ett halvt!

Idag fyller jag halvår!

För 1½ år sen låg jag på operationsbordet och fick fem små hål i magen. En liten operation på utsidan, men en livsförändrande på insidan och sedermera även på utsidan..

Jag lever idag ett helt annat liv än för 1½ år sen, i många aspekter, men i andra är det precis som tidigare.

Jag kan fortfarande äta nästan allt jag provar, men jag äter extremt begränsad mängd mot förr. Jag äter mindre än min fyraårige son gör.

Förr åt jag ganska ok och bra mat, grönsaker och husmanskost, men jag åt alldels för sällan. Idag äter jag bättre i avseende att jag äter oftare. Förr kunde jag äta två gånger om dagen och vara nöjd med det, trots att det medförde blodsockerfall och surhet när jag var hungrig. Om jag väntade en stund gick ju hungern över.

Jag kan fortfarande känna mig skyldig när jag äter vissa saker. Tyvärr har mina mat- och ät”störningar” inte hjälpts av operationen. Jag har saknat att inte ha haft en KBT eller terapeut att ”matprata” med efter operationen.
MEN, om jag idag är sugen på choklad äter jag en eller två rutor. Chokladen var och är fortfarande en av mina största svagheter, men idag kan jag tillåta mig själv att äta det och njuta av den. Inte som förr när jag faktiskt fick skamkänslor för att jag åt det. Då kunde jag ju äta en hel chokladkaka själv. Mitt ätande av just choklad är ju begränsat och jag VET att jag blir sjuk om jag äter för mycket. Därför GÖR jag inte det längre.

Jag dumpar ibland och när jag gör det är det när jag har ätit för mycket (oftast endast en liten sked för mycket bara) eller för fort. Jag blir trött, svettas och får hjärtklappning. Det har varit mina tydligaste tecken på dumpning från första början. Illamående har jag sluppit tack och lov.

Jag har haft magsjuka en gång efter operationen och då kunde jag inte spy, bara hulka, och det var fruktansvärt. Hela magen drog ihop sig i kramper, men sen hände inget mer.

Jag kan dricka alkohol, men bara i små mängder. Jag har aldrig varit en stordrickare, men idag har jag istället blivit lite mer av en finsmakare. Jag njuter av att ta ett glas gott rödvin och jag vet att om jag dricker tre glas eller fyra så blir jag väldigt full. Jag vågar inte tillåta mig själv att prova att bli riktigt full och eftersom jag aldrig druckit så stora mängder är det inget jag saknar heller.

Jag har börjat träna. Hela första året sköt jag träning och tankar på den framför mig, för jag ville inte. Jag hade inget sug. Min fördel var att jag ju gick ned i vikt ändå. Hade jag inte gjort det hade jag kanske fått ett sug snabbare och kommit igång. Jag promenerade lite, det var det enda.
Min fru försökte peppa mig att komma igång, men jag skyllde alltid på något som gjorde att jag inte hann, kunde eller hade praktisk möjlighet att träna.

Innan jul, redan i oktober, november, började det dra i en träningsnerv som jag inte känt på många många år. Min fru slutade med sin sport och helt plötsligt hade jag all tid i världen att fokusera på mig. Jag började känna den där längtan efter att få röra på mig och lära mig nya saker.

..men sen blev jag lite småsnål. Jag tyckte det var onödigt att lägga ut pengar på ett gymkort när det var en, två månader kvar av året. Så jag sköt fram det igen. Jag blev nästan lite orolig för att jag skulle hinna tappa sugen på den tiden kvar fram till årsskiftet och dags att köpa kort.

Som tur var försvann inte lusten och den där första dagen i mellandagarna när jag följde med min fru till Friskis & Svettis kände jag en sådan stolthet över mig själv!

Jag skämdes inte när jag tog på mina nya träningskläder som jag hade fått i julklapp, jag såg ju till och med ”fit” ut i dem.
Min fru visade mig alla maskiner och jag vet att jag kämpade med att inte känna mig fånig om folk tittade eller att min fru var så kunnig när jag inte var det. Det var en mental spärr som släppte den dagen.

Idag längtar jag efter mina träningsdagar och jag har vissa veckor känt att jag nästan överdriver och får stoppa mig själv så jag inte tränar för mycket. Nu har jag kommit in i en träningstakt som är ungefär måndag, onsdag, kanske fredag och söndag. Sen har vi familjegympa på lördagarna med sonen.

Det har även blivit en social grej som jag inte haft tidigare. Jag tränar ju oftast ensam när frun är hemma med sonen och sen byts vi av. Någon enstaka gång har vi tränat tillsammans och det är en annan sorts gemenskap vi har när vi är där tillsammans.

Annars så träffar jag ofta samma personer på gymmet och småpratar med dem under tiden. När jag gör kondition lyssnar jag alltid på ljudböcker istället för musik och jag har verkligen lärt mig att bara koppla bort allt annat under tiden. (Ska ge lite boktips sen!)

Jag har helt förändrat min synd på mig själv av förklarliga skäl. Jag SER att jag är smal, men jag TROR inte jag är smal. Kläder jag köpte i en fas när jag hade gått ned till en nivå jag trodde jag skulle stanna i, har blivit för stora.

Jag tycker att jag har blivit lite för smal. Jag skulle nog må bäst när jag väger runt 65-67 kg, men idag väger jag mellan 61-63 beroende på vecka och dag.

Mitt ansikte är litet när jag håller mina händer runt det och jag ser ådror i både pannan och på halsen som aldrig synts tidigare. Mitt halsband hänger långt ned på halsen och mina vigselringar sitter på långfingret istället för ringfinger.

Mina axlar har synliga benknotor som står ut, men mina armar har fått muskler och en form jag aldrig sett på mig själv tidigare. Jag ser lite senig ut och på mina händer syns numera blodådrorna.

Min mage har synliga ärr kvar från operationen, men än tydligare är ärret från min sons kejsarsnitt och bristningarna från tiden som riktigt tjock. Huden på magen har dragit ihop sig ganska bra och jag drar ofta i den för att se hur jag skulle KUNNA se ut om jag opererade bort överflödshuden.

Jag tror inte jag skulle vara kvalificerad för en magoperation och jag tror knappt att det är värt att chansa på att göra en sådan heller då jag har hört om många som får så mycket komplikationer efteråt. Frågan är om jag är SÅ missnöjd med min mage att jag tror att det är värt det i efterhand. Kanske om jag hade haft mycket mer häng och fysiska/psykiska problem av den. Nu har jag mest bara en önskan om att en gång få vara riktigt smal – fast smal är jag ju trots allt även UTAN att operera mig.

Mina bröst är tomma och hängiga. Jag kan bokstavligt talat rulla upp dem och lägga in dem i BHn på morgonen. De tillsammans med låren SKULLE jag vilja operera och det i en inte allför avlägsen framtid. Jag har inte kollat upp kriterier för att bli godkänd för en operation genom landstinget, men jag tror inte att jag uppfyller kraven där heller faktiskt, så jag får nog sikta in mig på att göra det privat. Kanske är det bättre dessutom, jag har fått för mig att som privatläkare är man lite mer noggrann.

Jag har funderingen på brösten, om man behöver lägga inlägg i dem, eller om man bara ska göra ett lyft av dem, men som de ser ut idag är de helt tomma och om man lyfter dem blir det nog inget kvar. För mig skulle det räcka med att ha en normal B-kupa bara. För stora bröst har jag fått nog av på mig själv efter tjocktiden.

Låren är mitt stora aber. De är som rynkiga påsar som på en gammal tant. De hänger i alla lägen oavsett om jag står eller sitter. Mina bästa vänner just nu, är mina träningstajts eller mina stretchjeans. De håller in allt häng så det ser ut som jag lika normala lår som alla andra. Jag fasar därför lite för shorts- och badsäsongen.

T o m musen/Fiffi/snippan (jepp, nu blir det intimsnack!) är förändrad. Jag avskyr att det skvalar när man kissar och nu som smal låter det ALLTID när jag kissar. Som tjock kunde man bara vrida sig lite och så slog låren ihop och vips så lät det inget mer. Svårt att förklara, men om man varit tjock vet man precis vad jag menar.
Idag går det INTE att göra så.

Mina vader har börjat få lite synliga muskler och fötterna är lika seniga som händerna.

Min kropp är HELT förändrad och jag håller fortfarande på att vänja mig, om jag någonsin kommer göra det helt? Det är frågan.

Fast kanske SKA jag inte vänja mig, för att aldrig låta mig själv hamna där igen..

Jag har gått från 104,4 kg den 12 september 2010 när jag började på Modifast inför operationen. Idag väger jag 61,7 kg och har sammanlagt gått ned 42,7 kg.

Grattis Majja på 1½-årsdagen!

10 kommentarer:

  1. Wow säger jag bara! Grattis! Vilken vinst du har gjort! Önskar så att jag var där. Jag BORDE ha varit där då jag opades före dig, men icke. Och så kul att få reda på ditt namn! :) Största grattiskramen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Lena!
      Jag är imponerad att du orkade läsa hela uppsatsen, men jag tänkte att den kanske är till hjälp för någon. :)

      Ja, jag har verkligen dragit en vinstlott i allt som har hänt och jag är SÅ oändligt tacksam för allt. Det är mycket därför jag har alla funderingar på att operera mig här och där, för tänk om det DÅ börjar sluta med något. Idag mår jag ju så bra och jag överlever verkligen även om jag inte åtgärdar något häng.

      ..och när det gäller dig, jag tänker SÅ ofta på dig och din operation och undrar varför det fungerar för vissa, men inte för andra, att operera sig.
      Delvis har det ju fungerat för dig också, även om du inte har gått ned så mycket som du själv vill. Men när man ser dina bilder från förr så har du ju tappat massor också... men det är en klen tröst när du själv känner att du vill ha ut mer och du som verkligen gör ALLT rätt!

      För din skull hoppas jag att Dukan kanske är precis rätt verktyg för dig och att det ger en riktigt boost!!

      Ja, \m har hängt med så länge, men jag är ju mer än bara en initial och jag vill ju outa mig nån gång. Sen kan jag tillägga att Majja också är ett smeknamn, men det är mitt riktiga smeknamn även IRL. :)

      *kram*

      Radera
    2. Konstig mening det blev..
      "Det är mycket därför jag har alla funderingar på att operera mig här och där, för tänk om det DÅ börjar sluta med något."

      Jag menade att om jag börjar operera mig för olika häng på kroppen, då kanske jag får problem och skador eller komplikationer och det vill jag ju inte.

      Radera
    3. Förstår vad du menar :) Tack för svaret!! Jag SKALL lyckas någon gång. Annars vore det bra tragiskt. Jo men visst. -25 kg är en jättehälsovinst. Men jag vill så innerligt gärna ner 25 kg till. Å vad jag önskar det.

      Kram

      Radera
  2. Underbar "uppsats" M. Jag läste allt och är jätteglad för din skull!
    Du verkar verkligen ha vänt och börjat leva på ett annat sätt. Det låter i mina öron jättekonstigt att du nu tränar mer än mig... ;)
    Så underbart!!! Jättekramar från mig!

    Å GRATTIS till 1½ år!

    SvaraRadera
    Svar
    1. *haha** ja DET kan jag förstå att du tycker är konstigt, jag som nästan ALDRIG tränat förr och istället avskytt allt som har med idrott/gympa att göra..
      Herregud, kommer du ihåg Bosses handbollslektioner? VAAAD jag avskydde dem!! *flinar*

      TACK! :))

      Radera
  3. Stort grattis Majja till fantastisk & framgångsrik viktminskning!
    Du skriver väldigt detaljerat & bra om operationens fördelar och nackdelar, du ligger 1 år "före mig i tiden" själv firar jag snart 6 månader, börjar precis som du beskriver märka av sviterna av operationen nu i form av häng och lös hud även om det inte är av den värsta sorten ÄN..hoppas på lite tur där.. ;D Stor portion självdistans & humor är en tillgång i livet :)
    Ha det gott!! kramiz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena! :) ..och grattis till din halvårsdag!
      Håller absolut med om det där med humor och självdistans. Det viktigaste man är förärad med tror jag. ;)

      Radera
  4. Svar
    1. Tack Mari och grattis till 80-talet! :)

      Radera