Vikt

Jag har fortsatt att väga mig varje vecka, trots att jag kanske inte ska det. De säger ju att man ska kolla mer på mått och sånt och att fokus inte ska ligga på vikt efter operationen.
Det är lättare sagt än gjort dock.

Nu har jag slutat skriva upp varje vecka, även om jag kollar det och jag fortsätter pendlar ca plus/minus ett kilo varje månad och så har jag gjort jämt.
Sammanlagt kan man säga att jag har gått upp mellan 3-4kg sedan jag hade min lägsta viktnotering efter operationen och jag verkar ligga stabilt där numera.

Vissa dagar känns det som jag är "tjock och fet igen" och DEN känslan är jobbig. Jag vet ju att den alltid kommer att finnas kvar och det är nog bra. Det gör att jag inte tillåter mig själv att göra för stora utsvävningar helt enkelt.
Jag kommer aldrig att bli tjock igen, kort sagt.

Veckans första...

..och troligtvis enda vägning landade på 64,9 kg och jag andas ut lite, med tanke på förra veckans brutala höjdhopp.
Jag VET ju med mig att två gånger i månaden, innan mens och innan ägglossning, så går jag upp i vikt. Det gör jag ALLTID. Så var det tydligen förra veckan också, men inte desto mindre anledning att inte bry sig. När det ökar på till siffror JAG inte är ok med, då måste jag ju agera.

Jag har låtit bli att äta så mycket kolhydrater och istället försökt öka på proteinet. Jag tar inte bort det helt, för jag tror inte på en helt kolhydratfri kost, men jag minskar det i alla fall. Det svåra är att jag är totalt anti till t ex kvarg just nu, smakar bara strävt och surt, men ägg ska bli min nya kompis ett tag. Så jag tar gärna emot lite bra ägg-tips!

Meny för Gastric Bypass av Marie Odin

Jag har ganska länge nu oroat mig över vikten som jag tycker har "rusat" iväg (3 kg på ca ett halvår) och jag är livrädd att trilla tillbaka i gamla mönster och gå upp i vikt igen.
Igår mailade jag min dietist på Sophiahemmet, Marie Odin, och bad henne om tips och råd för vad jag ska göra och här är hennes kortfattade, men konkreta, svar:
---
"Viktuppgång med några kilo är ganska vanligt. 
Se till att äta mycket proteiner och mycket lite kolhydrater. 
Ingen vätska till maten, det sköljer ned maten för snabbt och du kan äta större mängd . 
Finn bok MENY på adlibris som vänder sig till er som går upp lite i vikt."
---

Jag letade genast upp boken och ska beställa den tänkte jag. Du hittar den här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916371891X

Igår var jag dessutom på apoteket och köpte Kromtabletter som ska minska sötsuget och jag hoppas verkligen det stämmer. Jag ger det ett försök i alla fall!

Jag tänker INTE falla i fällan och gå upp igen, jag VÄGRAR!

Missad vägdag

Svärföräldrarna drog till Teneriffa och lånade vår våg för att kunna väga sina resväskor (*haha*) och jag stod igår utan våg. Just den här veckan när jag var extra nyfiken, som jag varit i typ 2 månader nu faktiskt.
Ska hämta hem den ikväll tänkte jag och väga mig imorgon bitti istället.
Känns inte bra att missa en vecka, konstigt nog, efter så här lång tid..

Vilken skön känsla..

...att utan problem klättra typ 3 meter upp i luften, kliva på lådor för att få tag i en annan låda och sen enkelt hoppa lätt ned från dem igen med lådan under armen!

Minus 40 kg äger!

Edit: Just ja, kanske ska tillägga att jag hjälper till på lagret den här veckan! ;)

Fundersam

Har i tre veckor legat på plus och idag var det upp till 64 kg,
Har inte legat på den nivån på väldigt länge och nu funderar jag på vad som kan ha hänt..?

För mycket mat?
För mycket godis och sött?
Mer träning?

Jag tycker inte jag har ändrat eller gjort något annorlunda mot tidigare, men om jag kollar imorgon igen och det står på samma kanske jag behöver göra något.

Eller så är det helt enkelt så att jag BRUKAR pendla så under månaden, fast den här gången har jag lyckats pricka in alla "toppnoteringar" jämfört med vad jag brukar. Jag vet ju att jag pendlar mellan 1-2 kg i månaden beroende på vilken dag eller vecka det är.

Men oavsett, det får mig ändå att fundera...

Veckans vikt

Inlägget ligger den här gången här: http://1och0.blogspot.se/p/veckans-vikt.html

Semestervikt

Trodde jag skulle gått upp flera kilo under semestern, mest med tanke på att vi både har varit utomlands och att jag har druckit både vin och drinkar, MEN till min stora glädje hade jag hållit mig inom det vanliga viktspannet. Det var en uppgång på 0,8 kg från sista vägningen i juni till nu och det är ju samma som brukar hända varje månad numera. Jag tror jag har ett spann mellan 0,5-1,5 kg som jag går upp och ned hela tiden och det är absolut inget som stör mig.

Tänkte berätta lite om sommaren så fort jag får tummen ur och bilderna in i datorn, men just nu är det jobb som vanligt igen.
Semester, vad är det? Har vi haft det i år??

;-)

Ett och ett halvt!

Idag fyller jag halvår!

För 1½ år sen låg jag på operationsbordet och fick fem små hål i magen. En liten operation på utsidan, men en livsförändrande på insidan och sedermera även på utsidan..

Jag lever idag ett helt annat liv än för 1½ år sen, i många aspekter, men i andra är det precis som tidigare.

Jag kan fortfarande äta nästan allt jag provar, men jag äter extremt begränsad mängd mot förr. Jag äter mindre än min fyraårige son gör.

Förr åt jag ganska ok och bra mat, grönsaker och husmanskost, men jag åt alldels för sällan. Idag äter jag bättre i avseende att jag äter oftare. Förr kunde jag äta två gånger om dagen och vara nöjd med det, trots att det medförde blodsockerfall och surhet när jag var hungrig. Om jag väntade en stund gick ju hungern över.

Jag kan fortfarande känna mig skyldig när jag äter vissa saker. Tyvärr har mina mat- och ät”störningar” inte hjälpts av operationen. Jag har saknat att inte ha haft en KBT eller terapeut att ”matprata” med efter operationen.
MEN, om jag idag är sugen på choklad äter jag en eller två rutor. Chokladen var och är fortfarande en av mina största svagheter, men idag kan jag tillåta mig själv att äta det och njuta av den. Inte som förr när jag faktiskt fick skamkänslor för att jag åt det. Då kunde jag ju äta en hel chokladkaka själv. Mitt ätande av just choklad är ju begränsat och jag VET att jag blir sjuk om jag äter för mycket. Därför GÖR jag inte det längre.

Jag dumpar ibland och när jag gör det är det när jag har ätit för mycket (oftast endast en liten sked för mycket bara) eller för fort. Jag blir trött, svettas och får hjärtklappning. Det har varit mina tydligaste tecken på dumpning från första början. Illamående har jag sluppit tack och lov.

Jag har haft magsjuka en gång efter operationen och då kunde jag inte spy, bara hulka, och det var fruktansvärt. Hela magen drog ihop sig i kramper, men sen hände inget mer.

Jag kan dricka alkohol, men bara i små mängder. Jag har aldrig varit en stordrickare, men idag har jag istället blivit lite mer av en finsmakare. Jag njuter av att ta ett glas gott rödvin och jag vet att om jag dricker tre glas eller fyra så blir jag väldigt full. Jag vågar inte tillåta mig själv att prova att bli riktigt full och eftersom jag aldrig druckit så stora mängder är det inget jag saknar heller.

Jag har börjat träna. Hela första året sköt jag träning och tankar på den framför mig, för jag ville inte. Jag hade inget sug. Min fördel var att jag ju gick ned i vikt ändå. Hade jag inte gjort det hade jag kanske fått ett sug snabbare och kommit igång. Jag promenerade lite, det var det enda.
Min fru försökte peppa mig att komma igång, men jag skyllde alltid på något som gjorde att jag inte hann, kunde eller hade praktisk möjlighet att träna.

Innan jul, redan i oktober, november, började det dra i en träningsnerv som jag inte känt på många många år. Min fru slutade med sin sport och helt plötsligt hade jag all tid i världen att fokusera på mig. Jag började känna den där längtan efter att få röra på mig och lära mig nya saker.

..men sen blev jag lite småsnål. Jag tyckte det var onödigt att lägga ut pengar på ett gymkort när det var en, två månader kvar av året. Så jag sköt fram det igen. Jag blev nästan lite orolig för att jag skulle hinna tappa sugen på den tiden kvar fram till årsskiftet och dags att köpa kort.

Som tur var försvann inte lusten och den där första dagen i mellandagarna när jag följde med min fru till Friskis & Svettis kände jag en sådan stolthet över mig själv!

Jag skämdes inte när jag tog på mina nya träningskläder som jag hade fått i julklapp, jag såg ju till och med ”fit” ut i dem.
Min fru visade mig alla maskiner och jag vet att jag kämpade med att inte känna mig fånig om folk tittade eller att min fru var så kunnig när jag inte var det. Det var en mental spärr som släppte den dagen.

Idag längtar jag efter mina träningsdagar och jag har vissa veckor känt att jag nästan överdriver och får stoppa mig själv så jag inte tränar för mycket. Nu har jag kommit in i en träningstakt som är ungefär måndag, onsdag, kanske fredag och söndag. Sen har vi familjegympa på lördagarna med sonen.

Det har även blivit en social grej som jag inte haft tidigare. Jag tränar ju oftast ensam när frun är hemma med sonen och sen byts vi av. Någon enstaka gång har vi tränat tillsammans och det är en annan sorts gemenskap vi har när vi är där tillsammans.

Annars så träffar jag ofta samma personer på gymmet och småpratar med dem under tiden. När jag gör kondition lyssnar jag alltid på ljudböcker istället för musik och jag har verkligen lärt mig att bara koppla bort allt annat under tiden. (Ska ge lite boktips sen!)

Jag har helt förändrat min synd på mig själv av förklarliga skäl. Jag SER att jag är smal, men jag TROR inte jag är smal. Kläder jag köpte i en fas när jag hade gått ned till en nivå jag trodde jag skulle stanna i, har blivit för stora.

Jag tycker att jag har blivit lite för smal. Jag skulle nog må bäst när jag väger runt 65-67 kg, men idag väger jag mellan 61-63 beroende på vecka och dag.

Mitt ansikte är litet när jag håller mina händer runt det och jag ser ådror i både pannan och på halsen som aldrig synts tidigare. Mitt halsband hänger långt ned på halsen och mina vigselringar sitter på långfingret istället för ringfinger.

Mina axlar har synliga benknotor som står ut, men mina armar har fått muskler och en form jag aldrig sett på mig själv tidigare. Jag ser lite senig ut och på mina händer syns numera blodådrorna.

Min mage har synliga ärr kvar från operationen, men än tydligare är ärret från min sons kejsarsnitt och bristningarna från tiden som riktigt tjock. Huden på magen har dragit ihop sig ganska bra och jag drar ofta i den för att se hur jag skulle KUNNA se ut om jag opererade bort överflödshuden.

Jag tror inte jag skulle vara kvalificerad för en magoperation och jag tror knappt att det är värt att chansa på att göra en sådan heller då jag har hört om många som får så mycket komplikationer efteråt. Frågan är om jag är SÅ missnöjd med min mage att jag tror att det är värt det i efterhand. Kanske om jag hade haft mycket mer häng och fysiska/psykiska problem av den. Nu har jag mest bara en önskan om att en gång få vara riktigt smal – fast smal är jag ju trots allt även UTAN att operera mig.

Mina bröst är tomma och hängiga. Jag kan bokstavligt talat rulla upp dem och lägga in dem i BHn på morgonen. De tillsammans med låren SKULLE jag vilja operera och det i en inte allför avlägsen framtid. Jag har inte kollat upp kriterier för att bli godkänd för en operation genom landstinget, men jag tror inte att jag uppfyller kraven där heller faktiskt, så jag får nog sikta in mig på att göra det privat. Kanske är det bättre dessutom, jag har fått för mig att som privatläkare är man lite mer noggrann.

Jag har funderingen på brösten, om man behöver lägga inlägg i dem, eller om man bara ska göra ett lyft av dem, men som de ser ut idag är de helt tomma och om man lyfter dem blir det nog inget kvar. För mig skulle det räcka med att ha en normal B-kupa bara. För stora bröst har jag fått nog av på mig själv efter tjocktiden.

Låren är mitt stora aber. De är som rynkiga påsar som på en gammal tant. De hänger i alla lägen oavsett om jag står eller sitter. Mina bästa vänner just nu, är mina träningstajts eller mina stretchjeans. De håller in allt häng så det ser ut som jag lika normala lår som alla andra. Jag fasar därför lite för shorts- och badsäsongen.

T o m musen/Fiffi/snippan (jepp, nu blir det intimsnack!) är förändrad. Jag avskyr att det skvalar när man kissar och nu som smal låter det ALLTID när jag kissar. Som tjock kunde man bara vrida sig lite och så slog låren ihop och vips så lät det inget mer. Svårt att förklara, men om man varit tjock vet man precis vad jag menar.
Idag går det INTE att göra så.

Mina vader har börjat få lite synliga muskler och fötterna är lika seniga som händerna.

Min kropp är HELT förändrad och jag håller fortfarande på att vänja mig, om jag någonsin kommer göra det helt? Det är frågan.

Fast kanske SKA jag inte vänja mig, för att aldrig låta mig själv hamna där igen..

Jag har gått från 104,4 kg den 12 september 2010 när jag började på Modifast inför operationen. Idag väger jag 61,7 kg och har sammanlagt gått ned 42,7 kg.

Grattis Majja på 1½-årsdagen!

Funderingar och lite oro...

Bild lånad från Viktväktarna

Jag fortsätter att gå ned hela tiden. Jag har börjat oroa mig över att bli en av dem som inte kan stoppa och bara går ned och ned, blir allt magrare och till slut ganska ofräsch och läskig.. insjunken i ansiktet, mager om armar och axlar, vilket jag redan är tycker JAG, och som helt enkelt inte ser frisk ut längre.

Sen början av oktober när jag var på återbesöket på Sophiahemmet har jag gått ned 5 kilo. Dr Loogna trodde att jag skulle gå ned ett, max två...

Idag har hustrun fått mig att packa träningsväskan och dra med mig till Friskis för att träna.
- Börja bygga muskler, skanderar hon i hopp om att det ska hjälpa. Du ska inte köra konditionsträning utan bygga muskler! Muskler väger mer än fett och det är precis vad du behöver!

Vi får se.. jag äter det jag kan, så där vet jag inte riktigt vad jag ska ändra på. Kanske börja skriva matdagbok och skicka till dietisten på SH. Hon kanske kan ge några handfasta tips.

Många tankar en onsdagsmorgon i sena december...

Välkommen Permafrost!

Att ständigt frysa, det är min nya lott i livet.
Igår sa min fru när jag drog av mig täcket en stund: "Är du VARM? Kan du vara varm?"

Jag blev förvånad själv, ska jag erkänna, för nu den sista tiden när hösten övergått till vinter har jag fryst konstant; hemma, ute, på jobbet, hos andra. En extra tröja är numera basplagg för mig, helst med ett linne underst.

Det är rätt jobbigt faktiskt och jag inser i det här läget att ett lager fett värmer ganska bra.
...men jag fryser hellre då faktiskt.
..och tar med en tröja, strumpor och väntar extra.

Minus 0,3 från förra veckan. Känns lite mysko. Faktiskt.
Jag är nöjd, mer än nöjd, så stoppa gärna nu.

Min bloggväninna Imsavimsa frågade ju när hon var på sitt återbesök på Sophiahemmet om vad det är som gör att kroppen slutar att tappa i vikt och det här var svaret hon fick:
"det är när intaget av mat är lika med vad den förbrukar så stannar den"
Med andra ord styr man det här själv med intaget av mat kontra hur mycket man motionerar - precis som alltid, för alla.

Jag funderar hur det funkar med mig nu då bara.
Äter jag för lite?
Motionerar jag för mycket (omöjligt)?

Tips, förslag?

1 år, nio veckor, 5 dagar

...senare har jag gått ned 40,3 kilo.

Jag trodde efter operationen att jag kanske skulle gå ned till 75 kg om jag hade tur och operationen gjorde sin fulla effekt. Nu sitter jag här ytterligare tio kilo senare och förstår det inte.
Jag ser mig själv i spegeln varje dag och ser alltid den där överviktiga tjejen som funnits där i evigheter, men tydligen är hon inte den personen längre.
Nu är till och med kläder som jag såg som "smalkläder" lite för stora och det känns underligt.

Nu drar jag i huden istället. Mitt armhäng är rynkigt, magen är ok, men säckig. Låren lika rynkiga som armarna och lite av min största irritation. Tuttarna, jaa du, de finns inte längre. Långa och fina som de brukar skämta..

Tom som jag är borde jag ju förstå att jag inte är tjock längre, även om BMI-skalan fortfarande säger "på gränsen till överviktig(??!!)", men jag ser och förstår det fortfarande inte.
När jag skriver om min vikt/kroppsuppfattning, här skriver jag nästan alltid samma sak, att jag inte ser eller förstår, och så kommer det nog fortsätta vara. Jag är och förblir en tjock person i en numera smal kropp.

40 ofattbara kilon!??

Att vänta sig det oväntade

Jag har haft det på känn denna veckan, att jag faktiskt skulle gå ned i vikt även denna veckan, även om jag inte ska kunna förvänta mig det mer, enligt Dr Loogna.
Det var inte så mycket, bara 0,3 kg, men det är trots allt nedåt och nu är jag under 65 kg. Något som känns lite konstigt och läskigt nästan..

Jag tar mina vitaminer och allt sånt där, men jag känner mig och ser väldigt glåmig ut. Det är typiskt för mig på vinterhalvåret. Jag får en sån där gråblekhet, helst under ögonen, så jag ser sjuk ut.
Jag avskyr det!
Att sola solarium eller sminka bort det känns inte heller helt ok. Sola är väl en sak, det kan jag göra emellanåt (ja jag VET att det är farligt!), men jag vet ju att det försvinner lika fort som all annan solbränna.
Sminka mig är heller inte min grej.. för lat för det.
Skulle kanske prova sån där spray-tan..?

Annars då?
Vi var ju på Gekås i lördags, utan barn, vilket innebar en hel del shopping, julklappar och även till oss själva. Jag tror aldrig vi har varit så generösa i plånboken som vi var den här gången, men vi fick också väldigt mycket för det.
Jag köpte en del tröjor och toppar, frugan lite träningskläder och byxor. Nu när vi har gemensam storlek har vi ju dubbelt att välja på i garderoben. Vi pratar faktiskt om att bygga om den totalt och "sammanfoga" våra båda delar. Enklare utan tvekan!

En grej som känns HELT sjuk är att jag just nu sitter i en stickad tröja i storlek 170, eller om det var 164.. alltså i BARNSTORLEK!!
Vi köpte även ett par pojktröjor i storlek 164. Jag tog 170 först, men fick byta till en mindre..

Jag kommer nog aldrig förstå och fatta det här. Det känns helt overkligt att JAG är så liten. Jag ser fortfarande mig i spegeln och ser en överviktig person. Kommer det alltid att vara så?

Ner och upp

Denna veckan var det +0,6 kg från förra veckan och jag är inte förvånad.
Det har ju varit så här i nån månad eller två nu, med lite hawaiivikt som går upp och ned från en veckan till den andra. Jag har kommit in i någon slags utplaningsnivå helt enkelt och som Dr Loogna sa på återbesöket så hade jag kanske ett eller två kilo kvar att gå ned med hjälp av operationen, sen har den gjort sitt.

Jag har funderingar på att kanske börja väga med en gång i månaden istället för varje vecka, men som sagt, jag känner mig själv och vet att jag nog är för nyfiken för att låta bli.

Over and out, slut på totalt meningslöst inlägg.

Helgens inköp och funderingar

I fredags var jag barnfri då sonen åkte med mormor och morfar till Ulricehamn för att sova i husvagnen.
Det gav mig en fri eftermiddag efter jobbet att göra vad jag ville på och självklart blev det lite shopping, min nya halvfavoritsyssla. ;)

De nya jeansen,
dock inte jag på bilden. ;)

Jag passade på att ta en sväng om Knalleland (bad choice med tanke på trafikläget en fredageftermiddag när typ alla ska till Systemet) och köpte mig ett par svarta jeans och en poncho på Gina. Väl investerade pengar!
Jeansen var ett par lite mer "finjeans" som jag varit ute efter ett tag. Såna som jag kan ha mer som snyggbyxor. Jag tog ett par som hängde där och kollade inte så mycket på storleken utan tittade mer på om de såg ut att passa. De satt som gjutna och bokstavligt talat också eftersom det var en tajt modell (tanken är att ha dem till stövlarna och då måste de ju vara smala nere i benen).
Storlek 31/30.

Jag frågade hemma sen, för jag sa att jag inte fattade storleken.
- Det är tum alltså. Du har köpt byxor med 31 i tumstorlek.

Jag tror jag köpte de senaste i tum 33 (letar tillbaka i bloggen).
Känns konstigt... MEN kul såklart!

Nåja, åkte även förbi Rusta och kollade på det där löpbandet jag har haft lite funderingar på... de hade det i två prisklasser, 3495:- och 2495:-, där den billigare varianten hade en 5-10%-ig felkalibrering på hastigheten. Vet inte om man behöver bry sig om det eller om det är en viktig funktion, att veta hur snabbt man springer/går?

Det tråkiga var att det nog tyvärr är för stort att ha hemma, det var inte riktigt så att det går att skjuta in under sängen...

Så jag fortsätter väl att fundera.

Ställde mig på vågen idag, måndagar är ju min vägdag och jag har fortsatt med det även om jag passerat årsdagen. Jag kommer nog fortsätta framlöver också, i alla fall så länge jag ser att det händer saker på vågen, sen kommer jag kanske att begränsa mig till en gång i månaden eller nåt. Svåra är att veta vilken dag man ska väga sig då bara.

Idag stannade den på minus 0,7 kg från förra veckan. Jag är alltså nere i minus 38,4 kg nu och Dr Loogna sa ju att jag kanske kunde få ut ett eller kanske två kilo till genom operationen, sen har den gjort sitt och ärligt talat så hoppas jag faktiskt att han har rätt. Nu känns det lagom och jag vill inte gå ned så mycket mer.

Jag väger prick 66 kg idag.

Stockholm, Stockholm!

Vilken fantastisk helg vi hade i Stockholm! Det vackra vädret höll i sig ända tills vi åkte ut ur stan i söndags kväll kl halv sex då de första regndropparna föll på rutan. Vi kan inte ha haft mer tur helt enkelt..

I övrigt, på Sophiahemmet var det idel lovord. Blodtrycket var som "en elitidrottares" (*haha** I wish) på 70/110.
De övriga värdena var superbra också, även om jag låg lite i överkant på B12, så den ska jag bara ta varannan dag numera ungefär. Järnet låg jättebra, trots att jag inte har ätit järntabletter på typ ett halvår kanske (pajjar ju magen!).
Jag svävade nästan ut på moln därifrån och kände mig så Glad!

I övrigt pratade vi en del om hur jag blir bemött av folk som inte sett mig på länge. Även Dr Loogna sa "ja här syns det ju att det har hänt saker!". Sen om han kommer ihåg mig som jag såg ut då, eller om han såg att jag var smalare är ju en annan sak.
Vi pratade inget om komplikationer eftersom jag inte haft några. Han undrade lite över huden och jag sa att jag inte räknar med att få någon genom landstinget eftersom jag inte har tillräckligt med häng för det.
Han trodde att jag kanske kommer att gå ned ett par kilo till "men sen har nog operationen gjort sitt". Om ett år, på 2-års-besöket kan jag nog ta upp det igen, om jag väljer att jag vill gå vidare med en eventuell operation i så fall.

Allt som allt verkade han väldigt nöjd och det är ju jag också! :)

Resten av resan då?
Super! ..men jag kan lika gärna visa den i bilder:

Stockholm - here we come!

Japaner, japaner!

Kanske ska sonen blir spårvagnskonduktör?

Här är första bilden där jag ser vilken "Turkey neck" jag har fått.. ack ack!

Sonen berättar historien om de Två Tomaterna som gick över vägen...
Den uppskattades självklart!

Vikingarna bor i Stockholm!

Ghost train

Mycket att titta på i Sky View med kikaren

Årsdagen - igår!

Sitter på mässa i Norge och har ganska lite att göra, så jag passar på att skriva här, för igår var det ju alltså ett år sedan jag låg på operationsbordet och opererade bort min framtida fetma, eller i alla fall den fysiska möjligheten att förhoppningsvis aldrig mer vara fet!

Det var ett beslut jag fattade på ganska kort tid egentligen. Jag hade inte många års tankar på GBP bakom mig utan bestämde mig ganska snabbt, hade turen att få min operation godkänd och bokad lika snabbt, men samtidigt är det DET beslut jag nog fattat som har varit det bästa i mitt liv.
Jag är beslutsam när det gäller vissa saker (inte alls i andra) och om jag har bestämt mig för något ska det ske nu, inte imorgon. Lite så blev det med operationen.

Om jag ser tillbaka på det här året har jag nog haft det otroligt bra, jag har sluppit komplikationer som vi tyvärr har hört så mycket om just det gångna året. Jag har även haft det väldigt enkelt och förmånligt med min mat och vad jag har kunnat äta och inte. Det är inte mycket jag inte kan äta, typ vaniljyoghurt och läsk eller annan kolsyrad dryck, för då dumpar jag på lite olika sätt.
De gånger jag dumpar (jag upprepar mig lite från tidigare inlägg nu, jag vet) så blir jag oftast skakig, svettas, får hjärtklappning eller blir trött och det håller i ca 10-20 minuter innan det går över igen. Jag mår inte illa tack och lov.

Jag har gått ned runt 36 kilo, ca 0,7 kg i veckan.
Jag har gått ned 13,4 BMI-enheter (ett mätningssätt som jag avskyr egentligen)
Jag har minskat många centimetrar kring hela kroppen, har inte hunnit mäta mig än. Återkommer med siffror när jag gjort det.

MEN - jag antar att jag får räknas som ett skolexempel och en lyckad operation!

Mentalt har jag hunnit komma ifatt ganska bra tror jag. Jag var orolig länge att jag inte skulle hänga med alls, att jag kanske t o m skulle bli lite deppad eller liknande, men det har gått över förväntan och jag mår bra i mig själv. Trots det kommer jag alltid att se mig som en av tjockisarna och alltid tänka på visst sätt i olika situationer. T ex när man ska gå in genom en trång dörr, att jag vänder mig på sidan för att inte "fastna", eller att jag sätter mig långt in på sätet i bussen eller i bilen för att "andra ska få plats".
Det kommer alltid finnas såna situationer som kanske låter idiotiska för andra, men som för mig var vardagsmat. Att inte ta plats, fast det var precis det jag gjorde.

Jag ser även att jag har blivit smalare, men jag SER ändå på mig själv som överviktig, fast jag nu inte alls är det. Detta beror mest på att jag självklart inte fått en fast kropp på köpet av viktnedgången, utan jag har både en mage som hänger, tuttar likaså och lår som fortfarande är stora pga mycket lös hud.
I ansiktet ser jag tydligt att jag är smalare och även om det är roligt har jag ju min rädsla (som jag också nämnt tidigare) att inte se frisk ut, utan utmärglad och gammal. Från att alltid ha varit lite rund i ansiktet är jag nu alltså smal och jag har hört av flera att den där klassiska kommentaren att jag "nu inte får BLI smalare". Som om det var nåt jag kunde bestämma själv liksom.
Mina nyckelben är också något som det syns tydligt att jag har gått ned på. Nu är de väldigt framträdande, men det gillar jag faktiskt..

Jag fick av en gammal släkting förra veckan höra först att hon trodde jag var min 10 år yngre syster och när hon såg att så inte var fallet sa hon "..men? Du som VAR så fin innan!?"
Hon som alltid varit van vid att jag varir rund hela livet och nu ser mig så här fick nog nästan en chock. Det var liksom inte SÅ hon kom ihåg mig.
Jag tog det både som en komplimang (systerliknelsen) och en förolämpning (om än dock inte så allvarligt). Jag förstår ju att det är ovanligt för människor att se mig så här, helst de som inte sett mig på länge, men jag är ju samma person trots allt, fast i lite mindre klädstorlek!

Tänker jag operera mig igen då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte jag kommer att bli godkänd för en landstingsfinansierad operation i alla fall, trots att jag har en hel del häng, så för min del handlar det om ekonomin. Jag har inga miljarder på banken och även om det "bara" skulle röra sig om hunratysen så är det inget jag hostar fram i en handvändning.
Jag kommer att vara tvungen att väga för och emot för ett banklån troligtvis och jag vet inte om det är värt att belåna sig för att bli "snygg". ...och snygg för vem?
Det är hustrun som ser mig in the nude, i övrigt är det badsäsongen (som lyser med sin frånvaro i härliga Svedala) som kräver den halvnakna uppmärksamheten och den har klarat sig med min stora kroppshydda tidigare, så den klarar sig säkert med min hängiga också.

MEN, det är ju som jag tänker Nu, ikväll kan jag ha ändrat mig och är kanske villig att lägga hur mycket pengar som helst på att få normala lår och mage utan häng och bullar.
Hur det blir får framtiden utvisa.

Men men, allt som allt, tack för det gångna året och om allt går som det ska blir det många år som det föregående, helt enkelt Toppen!

Stabilisering?

Jag tror jag har kommit in i en "stabiliseringsfas" faktiskt. Jag har legat ganska stadigt runt 67-68 kg nu i några veckor, även om jag gått ned en del nån vecka, för att sen gå upp igen den nästa.
Jag känner mig väldigt nöjd och tillfreds med den här nivån, så vi får se om det är här jag kommer att stanna eller om det kommer att hända nåt mer.

Jag insåg imorse när jag skrev i min "viktbok" att jag är inne på årsveckan för operationen. Idag för ett år sen åkte vi alltså upp till Stockholm (på måndagen alltså) för att boa in oss på vandrarhemmet.
Efter det följde en spännande, turbulent och livsomväldande vecka.. :)
Bästa beslutet i livet!

Upp och ned

Måndag = vägdag och den här gången var det ned igen, från att ha varit upp förra veckan.
Det går lite upp och ned och jag har både vant mig och lärt mig att det gör så.

Har haft lite av en dumphelg den här som har passerat. Lyckades igår med bedriften att äta för mycket till både frukost och middag, lunchen var ok däremot.

Jag har märkt att just det jag dumpar av är om jag äter för mycket, men annars kan jag inte säga att jag dumpar så ofta eller mycket längre. Jag har ju lärt mig vad jag kan och inte kan äta och det som inte funkar undviker jag, även om jag testar ibland. Som vaniljyoghurt till exempel. Det funkar verkligen inte, även om jag bara äter typ en halv deciliter.
Då börjar hjärtklappningen och svettningarna direkt. Så det är en grej jag aldrig kommer att äta mer.

Milstolpar

Uppnådde den här veckan ännu en milstolpe i vikten - jag passerade BMI 25 och är nu nere på 24,9.
Jag är numera normalviktig!?
Jag tror aldrig jag har varit det, inte ens som bebis...