...senare har jag gått ned 40,3 kilo.
Jag trodde efter operationen att jag kanske skulle gå ned till 75 kg om jag hade tur och operationen gjorde sin fulla effekt. Nu sitter jag här ytterligare tio kilo senare och förstår det inte.
Jag ser mig själv i spegeln varje dag och ser alltid den där överviktiga tjejen som funnits där i evigheter, men tydligen är hon inte den personen längre.
Nu är till och med kläder som jag såg som "smalkläder" lite för stora och det känns underligt.
Nu drar jag i huden istället. Mitt armhäng är rynkigt, magen är ok, men säckig. Låren lika rynkiga som armarna och lite av min största irritation. Tuttarna, jaa du, de finns inte längre. Långa och fina som de brukar skämta..
Tom som jag är borde jag ju förstå att jag inte är tjock längre, även om BMI-skalan fortfarande säger "på gränsen till överviktig(??!!)", men jag ser och förstår det fortfarande inte.
När jag skriver om min vikt/kroppsuppfattning, här skriver jag nästan alltid samma sak, att jag inte ser eller förstår, och så kommer det nog fortsätta vara. Jag är och förblir en tjock person i en numera smal kropp.
40 ofattbara kilon!??
Ja, det är konstigt det där. Men enligt vänner som gjort operationen för några år sedan så tar det ett tag innan hjärnan fattat det hela. Den är inte så snabb ;). O när jag frågade vad ett tag var så sa de allihop att det tog minst ett år efter de var klara, så det är bara att fortsätta titta på bilder då o nu, o till slut så kommer det gå in. Så vi ställer väl hoppet till det, eller hur :).
SvaraRaderaKram :)
Du har gjort en super resa:)
SvaraRaderaOch har varit så duktig...det är svårt att förstå..då hjärnan inte hinner med alls..märker det själv
Ta hand om dej,kramizar
Hej!
SvaraRaderaSuperduper bra gjort!!
Jag förstår vad du menar, 40 kg liksom det är helt obegripligt!!
Själv har jag gått ner 20 kg och förstår det knappt !!
Imsa, ja så är det verkligen.. hjärnan hänger inte med alls.
SvaraRaderaDet känns som det här kommande året kommer att vara det som gör att man (kanske förhoppningsvis) vänjer sig.
Jag ska faktiskt ta tag i det där "terapiarbetet" med att sammanfoga bilder från förr och nu. Det kanske kommer ge lite mer perspektiv.
Helena, ja du måste ju känna och tänka precis samma sak. Det gäller ju alla som går ned.
Lena, precis... och du är ju i starten bara. Vänta ett tag till så kommer du begripa ännu mindre. *haha*