Vad hände egentligen?

Jag fick ont i magen igen natten till söndag (15-16/2 alltså). Runt elva satte det igång och jag fick ont i "övermage", liksom ovanför naveln och det krampade oregelbundet från och till. Det släppte dock aldrig helt utan molade emellanåt.
Jag gick och lade mig och väntade mest på att det skulle släppa. Gick upp och trampade runt lite, satte mig i fåtöljen och lutade mig framåt, för då lättade det lite.
Svårt att förklara hur det onda kändes, kan inte riktigt säga att jag har känt den typen av smärta tidigare.

Det släppte lite och jag gick in och lade mig igen, för att en stund senare behöva gå upp och gå igen. Jag kunde inte ligga ned med utsträckta ben, det funkade bättre med ihopdragna i sittande läge.

Så här höll det på ända fram till ca halv fyra. Det kändes direkt att det släppte helt då, för den tidigare känslan var bara att det var lindrigare.. men nu kändes inget alls.

Jag gick och lade mig och sov till klockan tio. Åt frukost och vid elvatiden satte det igång igen, men lite lindrigare. Vi skulle ned till mina föräldrar och jag ville inte avboka det, så jag bet ihop och vi åkte dit och käkade söndagsmiddag. Vid fyra- femtiden åkte vi hemåt igen och på vägen bestämde vi oss för att åka in till akuten.
Ringde 1177, men blev bortkopplad efter ca en halvtimma när jag stod först i kön. Fia ringde och då hände samma sak.. vi hann alltså hem och in till sjukhuset innan vi ens hade kommit fram i kön.
Väl där gick det ganska snabbt (i akuttid mätt) och jag fick träffa sköterska och senare en läkare som beslutade att jag skulle stanna för en skiktröntgen av magen och sedan bli inlagd.

Käckte mig lite.. jag vill ju inte bli en i statistiken som är en "misslyckad operation"..

Svärmor hämtade sonen och åkte hem med honom, hustrun stannade en stund till och höll sällskap innan jag skickade hem henne. De satte nål och dropp redan i väntrummet och sa att jag behövde vara fastande ifall operation behövdes göras.
Jag blev placerad och fick ett rum på barnavdelningen eftersom det inte fanns några platser på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och röntgen gjordes vid elvatiden. Innan dess skulle jag på två timmar få i mig en halvliter vatten med kontrastvätska i.
Väl på röntgen fick jag injicerat en annan kontrastvätska som gjorde att jag blev varm i hela kroppen. Det kändes som jag höll på att kissa ned mig nästan..

Röntgens gjordes och efter bara en halvtimma knappt kom doktorn och sa att de preliminärt inte sett något på bilderna, men ville behålla mig fastande för observation.
På måndagsmorgonen kom läkare nr2 och sa att de inte hade sett något på bilderna, möjligtvis en antydan till invagination, som innebär att tarmen kryper in i sig själv. Gallan diskuterades inte ens.

Dagen spenderades med att få dropp, titta på TV och streama serier i mobilen (tack och lov för OS och mobilen). Lång dags färd mot kväll och kanske nya besked... men det kom inga fler än att jag mitt på dagen fick byta rum till den andra avdelningen.
Inga nya läkarbesök på kvällen och det konstaterades att jag nog kunde åka hem på tisdagen när doktorn varit förbi och tittat till mig.

Så, på tisdagen fick jag alltså lov att åka hem och jag ifrågasatte att de inte kunde ge något besked kring orsaken av det onda. Han menade att "eftersom det var första gången det hände så drar de inte så stora växlar av det. Att jag får komma tillbaka om jag får ont igen.."

Lagom obehagligt och irriterande att veta att de inte gör något, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slapp operation med allt vad det skulle inneburit.

Jag känner bara inte för att behöva gå och vänta på att det händer igen.. det skapar ju faktiskt en liten oro..

There´s no place like home..

Magont

Fick igår efter middagen på kvällen ont i magen, inte i "matmagen" utan lite högre upp, typ solar plexus. Låg lite halvdäckad i soffan och orkade inte röra mig ens, medans hustrun stod och slet i rummet bredvid och målade om.
En ovanlig känsla och inte en dumping av vanlig sort.

Det är när sånt händer som jag blir lite orolig. Jag har hört/läst om ett flertal personer som aldrig haft problem efter operationen, förrän efter många år. Nu är det dryga tre år sen för mig, är det nu jag ska börja oroa mig..?

Jag äter inte järntabletter heller ju. Jag tror jag åt dem i en-två månader efter operationen, men min mage pajade totalt ihop av dem och jag slutade ta dem. Värdena har varit topp så när jag frågade Dr Loogna om det var ok att inte ta dem sa han ja.
Igår läste jag att problemen kommer efter några år och OM man drabbas av dåliga värden är det skit och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag vill ju inte få det, så nu går jag i valet och kvalet om jag ska börja ta dem igen, men då vet jag att magen ballar ur ju.

Jag har ätit spenatsoppa tre dagar den här veckan (någon craving på att jag behöver järn kanske) och jag märkte att magen kraschade direkt. Först förstod jag inte varför, men sen kom jag på vad jag hade ätit och lade ihop ett och ett.

Tydligen kan magen vara kass en månad eller två när man börjar med järntabletterna, men om man fortsätter ta dem blir det bättre och den vänjer sig.. frågan är om jag har ork att vänta ut det..?

Sömndumpar

...av stora mått! Det är inte ofta jag gör det, men idag efter lunchen slog det till som en slägga. Skulle helst vilja lägga mig i soffan och sova bort en timma eller två, men det skulle nog inte cheferna uppskatta (även om de säkert inte skulle säga nåt om det).
Jag åt antagligen lite för mycket och lite för snabbt, för någon dålig mat var det inte.

Men men, jag jobbar vidare och försöker låta bli att gäspa FÖR tydligt!

Krom!

Igår var det en månad sen jag började med krom-tabletter och jag måste säga att jag TROR det hjälper!?

Jag har försökt att vara som vanligt och inte ändra på nåt direkt annars i maten, men jag tycker faktiskt mitt sötsug minskat. Ok, det har inte HELT försvunnit, men jag äter definitivt mycket mindre. Mörk choklad har jag fortfarande ätit några bitar och även lite annat av det söta, men jag nöjer mig med mycket mindre än tidigare när det var som värst.

Så, jag säger "Tummen upp" för kromet och fortsätter peta ned det i dosetten tillsammans med de andra dagliga tabletterna.
Om du har sötsug tycker jag Absolut du ska testa själv, men låt det gå ett tag innan du förväntar dig resultat och det är ingen mirakelmedicin som helt tar bort suget, inte för mig i alla fall, men som sagt, det HAR minskat!

Meny för Gastric Bypass av Marie Odin

Jag har ganska länge nu oroat mig över vikten som jag tycker har "rusat" iväg (3 kg på ca ett halvår) och jag är livrädd att trilla tillbaka i gamla mönster och gå upp i vikt igen.
Igår mailade jag min dietist på Sophiahemmet, Marie Odin, och bad henne om tips och råd för vad jag ska göra och här är hennes kortfattade, men konkreta, svar:
---
"Viktuppgång med några kilo är ganska vanligt. 
Se till att äta mycket proteiner och mycket lite kolhydrater. 
Ingen vätska till maten, det sköljer ned maten för snabbt och du kan äta större mängd . 
Finn bok MENY på adlibris som vänder sig till er som går upp lite i vikt."
---

Jag letade genast upp boken och ska beställa den tänkte jag. Du hittar den här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916371891X

Igår var jag dessutom på apoteket och köpte Kromtabletter som ska minska sötsuget och jag hoppas verkligen det stämmer. Jag ger det ett försök i alla fall!

Jag tänker INTE falla i fällan och gå upp igen, jag VÄGRAR!

Magras 3.0

Jepp, har inlett en ny session med magras!
Jag har två teorier:

1. Började äta linfrön förra veckan, för jag fick för mig att det var nyttigt.
2. Drack vin tre kvällar i sträck.

Det första KAN vara anledningen, för tydligen kanske min kropp inte kan hantera fibrer. Det var ju liknande förra gången när jag hade börjat käka knäckebröd.

Det andra kan vara alkohol och att jag druckit det i flera dagar i sträck även om det enbart handlar om ett eller två glas.

Första gången jag fick magras var ju när jag var på All Inclusive i Turkiet förra året, men då hade jag väl ingen tanke på att det kunde vara alkohol, inte när man är utomlands. Då kan det ju vara vad som helst som spökar.

Sååå... återstår att se vilket som är spöket - vin eller fibrer. Vet inte vilket jag föredrar dock. ;-)

Sjukdomar dagarna i ända

I ca tre veckor har familjen Undertecknad varit sjuka nu, på olika sätt.

Först var det jag med min magsjuka, sen följde sonens magsjuka på det och den här veckan blev det influensa för honom och den har sedan hoppat på frugan som nu är hemma både med sig själv och sonen.

Bild: http://www.minskole.no

Influensan har verkligen slagit ut dem, även om sonen numera är på bättringsvägen. Hostan lär han få ha kvar i några veckor dock, tror jag..

Hustrun ringde för en stund sen och sa att hon höll på att svimma, kanske avsaknad av energi och mat, men jag ska nog vara beredd på att åka hem och ta hand om både henne och sonen.

Sonen skickar vi till mina föräldrar i eftermiddag för lite miljöombyte. Han är lagom trött på både oss och på att bara hänga inomhus hemma hela tiden. Igår var det t o m roligt att bara ta en promenad ned till affären.

Jag fortsätter hålla tummarna för egen del, att få 39-40 graders feberfrossa, svettningar, hosta, snor och ont i leder är inget jag längtar efter. Hustrun slapp magsjukan, då kanske jag slipper influensan.. Kan ju hoppas i alla fall.

Salmonella

http://textbookofbacteriology.net/themicrobialworld/Salmonella.html

I fredags trodde min fru att det var salmonella jag hade fått eftersom mitt "magras" då hade hållit i sig i sex dagar. Hon fick mig att gå till vårdcentralen och lämna prov och sen var det bara att vänta på resultatet som skulle ta 3-4 dagar att få.
Under tiden kunde jag inte göra så mycket mer än att bara vänta och försöka äta och leva som vanligt, trots akutsmärtor i magen och täta toabesök.

Natten till söndag blev sonen sjuk, han spydde nio gånger och det var bara att torka svett ur pannan samtidigt som man tröstade. En femåring som har magsjuka är ingen enkel grej. Han var verkligen dålig och sa att han aldrig ville ha magsjuka igen.. stackarn'...
I måndags låg han utslagen i sängen och soffan hela dagen. Vatten gick ned (Tack till Bacillakuten på SVTB som dagen innan hade visat vikten av att dricka vatten!), men sen var det stopp. Två bett på en rostad smörgås och sen inget mer..

I tisdags var det som att vända på en hand, han var pigg igen och nästan som vanligt. Idag är han på dagis och jag jobbar. Tack och lov att magsjuka inte är så långvarigt... för alla, utom för mig då tydligen.

Jag blev "bra" igen på lördagen. Då slapp jag springa på dass i tid och otid och det kändes som allt var på väg att bli som vanligt igen och idag ringde de från vårdcentralen med besked att de inte hade hittat några salmonellabakterier eller liknande. Skönt!

Jag har hunnit tänka många tankar under dagarna som gått; om jag kanske har börjat få problem med laktos trots att det gått så länge efter operationen, om jag har fått någon slags fel på tarmen, eller tarmvred..
Många funderingar.

MEN, magsjuka i sex dagar verkar vara en variant jag alltså kan råka ut för nu när jag är opererad. Det kan ju vara bra att tänka på till nästa gång..

Magras

Jag kan inte spy längre efter min GBP-operation. Jag kan hulka, men oftast får jag inte upp något utan får mest ont i magmusklerna efter de ofrivilliga kramperna som hulkandet innebär.
Det här leder ju till att jag försöker undvika att vara nära folk som har/har haft magsjuka eftersom jag inte vill bli smittad. Jag sväljer vitpepparkorn och håller tummarna för att det hjälper. Som tur är (*peppar peppar*) (ehh... på tal om *haha*) har jag lyckats och har inte haft magsjuka mer än vid enstaka tillfälle sen jag opererade mig.

Bild från ungafakta.se

..tills nu då, vill säga. Fast samtidigt är jag inte säker på att det är magsjuka, för jag mår relativt bra i övrigt, MEN min mage har totalrasat. Vi hade gäster i helgen och åt (för mitt tycke stark) thaimat med bl a kokosmjölk i. Dagen efter åt vi middag hos svärföräldrarna, som också hade gjort egen thaimat med kokosmjölk.
Med andra ord var det lätt att tro att maten var anledningen när jag på söndagen och måndagen var lite kass i magen. Problemet är att det har fortsatt både på tisdagen och nu även idag.

Jag avbokade träningen i måndags för jag märkte att så fort jag reste mig och satte igång kroppen efter dagens kontorsjobb, så började magen protestera. Inte kul att sitta på roddmaskinen och behöva sticka på dass var tionde minut...
Igår gjorde jag en chansning och den gick åt skogen. 20 minuter på roddmaskingen igår vad det jag orkade med, sen åkte jag hem. Det "roliga" är att jag i övrigt mår hur bra som helst och jag ser mig inte som magsjuk..

..men jobbigt, trist och långdraget! Jag hoppas verkligen det vänder snart!

Investerat!

Den här står just nu under mitt skrivbord och idag har det varit så varmt och sköööönt! 

Välinvesterade 149:-!

Jag fryser!

Sitter just nu med följande kläder på mig:

• vinterfodrade sneakers
• underkläder
• strumpor
• jeans
• linne
• långärmad tröja
• fleecejacka
• munkjacka med luva
• torgvantar

..och ändå fryser jag!
Näsan är helt röd!

..och varför fryser jag?
Jo, för vår hyresvärd här på arbetsplatsen har låst dörren till pannrummet så vi inte kan komma in och sätta igång vintervärmen.

..och varför gör han så?
Ja det kan man ju fråga sig. För att han är korkad?

Jag funderar allvarligt på att köpa en sån här:
http://www.netonnet.se/art/hem-och-hushall/klimat-och-varme/varme/zibro-efh2010/144020.3441/


..eller kanske en sån här:
http://www.netonnet.se/art/hem-och-hushall/klimat-och-varme/varme/teclime-ttv-2001/128458.3441/ (fast det kanske är att överdriva?)

..så kan ju hyresvärden få betala kostnaden på elräkningen istället för på värmeräkningen. :-\

Löss, loppor, pippor.. Bläää!

Jamen varför inte avsluta en vanlig tisdagskväll i augusti med att i panik åka in till apoteket på ICA Maxi (tack gode gud!) för att köpa avlusningsmedel - till mig själv!

Jag har aldrig känt mig så äcklig som när jag upptäckte att jag faktiskt hade just löss i håret! Jag kliade mig och kände något som INTE var normalt att ha där och i panik försvann den så jag var först inte ens säker på vad det var jag hade känt.

Då inleddes operation LETA och jag försökte systematiskt känna om jag hittade fler och jo, tyvärr gjorde jag det. Två äckelpajsare krälade omkring på bänken.. *bläääää*

Allvar alltså, jag har ALDRIG känt mig så äcklig och ofräsch!

Sonen och hustrun hade åkt ned till Varberg för att mysa där med svägerska och familj, så jag skickade bild på lössen och sa att de imorgon kunde roa sig med avlusning och jag själv började leta efter kvällsöppet apotek nånstans.

Som sagt, tack och lov för att Cura Apoteket hade öppet och att killen som hjälpte mig var så proffsig och tog hand om en panikslagen Majja. Jag fick tips på vad som behövdes, betalade och susade hem i ilfart.

Först kamma, kamma och kamma och jomenvisst kom det fram fler päckel. Sen i med en Paranix solution i hela håret, nästan som en olja, som kvävde lössen. Efter det tvätta håret och jag överdriver inte när jag säger att jag tvättade fem gånger!

När det var gjort skulle man kamma håret vått och jag stod i över en timma och bara kammade. Det är ju inte så att jag har speciellt LITE hår heller, så det tar sin lilla tid att borsta varje hårtest noga.

Oavsett om jag nu har gjort behandlingen en gång skulle jag utan problem kunna gå hem idag och göra om den igen, för jag känner mig fortfarande äcklig och det kliar ju hela tiden överallt.
Jag pratade med hustrun efteråt och hon berättade att de hade hittat två stycken på sonen också och att de skulle köpa medel idag. Vi har ju länge pratat och kollat sonen, för han har kliat sig i nacken, men vi har inte hittat en tillstymmelse till att han skulle ha löss, men troligtvis är det så att han haft dem sen innan semestern från dagis då de faktiskt hade en omgång där.
Känns extremt ofräscht att veta att vi gått runt med sånt i håret så länge...

Men men, nu är det åtgärdat och jag vill ALDRIG mer ha löss!

För er som tror att hårlöss kommer från att man INTE tvättar sig eller är ren, så kan jag döda den myten.

"Smutsig omgivning eller dålig hygien har ingen association till att man blir drabbad av löss då de lever av människoblod och inte smuts. 
Löss är därför inte heller virus- eller bakteriespridare. Detta är en vanlig missuppfattning. Det är inte farligt att drabbas av huvudlöss men kan utlösa en epidemi då det sprids kraftigt. Löss kan drabba alla. "
"Löss trivs med människan som värd och är därför inte benägna att söka sig bort från människokroppen. Spridning av löss sker uteslutande vid direktkontakt huvud mot huvud. "
Källa: Lössguiden

Men fy faaan vad äckliga de är!

Oroar du dig för tarmvred efter din GBP-operation?

Jag hittade den här braiga länken/filmen via Mias blogg. Hon skriver mycket bra saker förresten!

Är huvet dumt får magen lida

Note to self:
- Ät inte för mycket ris till lunch, då får du ont i magen. JÄVLIGT ont. Så ont att du får ligga på soffan en halvtimma med spykänslor och en mage lika full som av en vattenmelon.

Så, glöm inte av det.

Tampons for free och Bic Soleil Bella

Jag är ju med och svarar på lite frågor i en enkät en gång i månaden och som tack för det får jag en liten ask med tamponger hemskickat gratis. Suuuperbra, tack för det säger vi till Tampons for free!

Den här månaden fick jag med en rakhyvel från Bic Soleil Bella. Verkar riktigt bra och jag ska testa den så fort jag får chansen. Jag brukar ju använda Gillettes herrvariant i vanliga fall, men nu har jag inga nya blad hemma så nu kan Bic komma bra till pass.

Det är härligt när det vänder!

Trista saker bortom den egna kontrollen har vänts till något positivt och en bra lösning för inblandade!
Det är härligt när det löser sig, sa rörmokaren när han hällde propplösning i vasken. ;-)

..och jag har lite träningsvärk i armarna.

Jag har hållit min träningskvot båda veckorna och är supernöjd med det. Vikten är stabil upp och ned några hekto varje vecka, så där ser jag ingen förändring. Däremot ser jag stor skillnad i kroppen, att jag har fått tydligare muskler här och där. Jag kan råka se mig i spegel ibland, igår på gymmet t ex, och inte förstå att det är JAG som står där med de "småmuskliga" armarna.
Igår såg jag dessutom en tjej som satt och smygtittade på mig när jag bytte om och jag hoppas i min enfald att hon tittade och tyckte det såg ok ut, för jag hoppas inte hon tänkte som jag kan göra ibland, att "hjälp vad mager hon är!?".

Tänk vad kroppsfixerade alla är. Man tror att alla är för upptagna av sig själva för att ha tid att titta på andra, men ack vad fel det är, för ALLA passar på att smygkika på andra så fort de har chansen. Gymmet är nog absolut ett sånt ställe. Man vänder, vrider och jämför hit och dit och KANSKE kommer fram till att man trots allt är snygg i sin egen kropp!

För DET är jag! Supersnygg! ;-)

Ett och ett halvt!

Idag fyller jag halvår!

För 1½ år sen låg jag på operationsbordet och fick fem små hål i magen. En liten operation på utsidan, men en livsförändrande på insidan och sedermera även på utsidan..

Jag lever idag ett helt annat liv än för 1½ år sen, i många aspekter, men i andra är det precis som tidigare.

Jag kan fortfarande äta nästan allt jag provar, men jag äter extremt begränsad mängd mot förr. Jag äter mindre än min fyraårige son gör.

Förr åt jag ganska ok och bra mat, grönsaker och husmanskost, men jag åt alldels för sällan. Idag äter jag bättre i avseende att jag äter oftare. Förr kunde jag äta två gånger om dagen och vara nöjd med det, trots att det medförde blodsockerfall och surhet när jag var hungrig. Om jag väntade en stund gick ju hungern över.

Jag kan fortfarande känna mig skyldig när jag äter vissa saker. Tyvärr har mina mat- och ät”störningar” inte hjälpts av operationen. Jag har saknat att inte ha haft en KBT eller terapeut att ”matprata” med efter operationen.
MEN, om jag idag är sugen på choklad äter jag en eller två rutor. Chokladen var och är fortfarande en av mina största svagheter, men idag kan jag tillåta mig själv att äta det och njuta av den. Inte som förr när jag faktiskt fick skamkänslor för att jag åt det. Då kunde jag ju äta en hel chokladkaka själv. Mitt ätande av just choklad är ju begränsat och jag VET att jag blir sjuk om jag äter för mycket. Därför GÖR jag inte det längre.

Jag dumpar ibland och när jag gör det är det när jag har ätit för mycket (oftast endast en liten sked för mycket bara) eller för fort. Jag blir trött, svettas och får hjärtklappning. Det har varit mina tydligaste tecken på dumpning från första början. Illamående har jag sluppit tack och lov.

Jag har haft magsjuka en gång efter operationen och då kunde jag inte spy, bara hulka, och det var fruktansvärt. Hela magen drog ihop sig i kramper, men sen hände inget mer.

Jag kan dricka alkohol, men bara i små mängder. Jag har aldrig varit en stordrickare, men idag har jag istället blivit lite mer av en finsmakare. Jag njuter av att ta ett glas gott rödvin och jag vet att om jag dricker tre glas eller fyra så blir jag väldigt full. Jag vågar inte tillåta mig själv att prova att bli riktigt full och eftersom jag aldrig druckit så stora mängder är det inget jag saknar heller.

Jag har börjat träna. Hela första året sköt jag träning och tankar på den framför mig, för jag ville inte. Jag hade inget sug. Min fördel var att jag ju gick ned i vikt ändå. Hade jag inte gjort det hade jag kanske fått ett sug snabbare och kommit igång. Jag promenerade lite, det var det enda.
Min fru försökte peppa mig att komma igång, men jag skyllde alltid på något som gjorde att jag inte hann, kunde eller hade praktisk möjlighet att träna.

Innan jul, redan i oktober, november, började det dra i en träningsnerv som jag inte känt på många många år. Min fru slutade med sin sport och helt plötsligt hade jag all tid i världen att fokusera på mig. Jag började känna den där längtan efter att få röra på mig och lära mig nya saker.

..men sen blev jag lite småsnål. Jag tyckte det var onödigt att lägga ut pengar på ett gymkort när det var en, två månader kvar av året. Så jag sköt fram det igen. Jag blev nästan lite orolig för att jag skulle hinna tappa sugen på den tiden kvar fram till årsskiftet och dags att köpa kort.

Som tur var försvann inte lusten och den där första dagen i mellandagarna när jag följde med min fru till Friskis & Svettis kände jag en sådan stolthet över mig själv!

Jag skämdes inte när jag tog på mina nya träningskläder som jag hade fått i julklapp, jag såg ju till och med ”fit” ut i dem.
Min fru visade mig alla maskiner och jag vet att jag kämpade med att inte känna mig fånig om folk tittade eller att min fru var så kunnig när jag inte var det. Det var en mental spärr som släppte den dagen.

Idag längtar jag efter mina träningsdagar och jag har vissa veckor känt att jag nästan överdriver och får stoppa mig själv så jag inte tränar för mycket. Nu har jag kommit in i en träningstakt som är ungefär måndag, onsdag, kanske fredag och söndag. Sen har vi familjegympa på lördagarna med sonen.

Det har även blivit en social grej som jag inte haft tidigare. Jag tränar ju oftast ensam när frun är hemma med sonen och sen byts vi av. Någon enstaka gång har vi tränat tillsammans och det är en annan sorts gemenskap vi har när vi är där tillsammans.

Annars så träffar jag ofta samma personer på gymmet och småpratar med dem under tiden. När jag gör kondition lyssnar jag alltid på ljudböcker istället för musik och jag har verkligen lärt mig att bara koppla bort allt annat under tiden. (Ska ge lite boktips sen!)

Jag har helt förändrat min synd på mig själv av förklarliga skäl. Jag SER att jag är smal, men jag TROR inte jag är smal. Kläder jag köpte i en fas när jag hade gått ned till en nivå jag trodde jag skulle stanna i, har blivit för stora.

Jag tycker att jag har blivit lite för smal. Jag skulle nog må bäst när jag väger runt 65-67 kg, men idag väger jag mellan 61-63 beroende på vecka och dag.

Mitt ansikte är litet när jag håller mina händer runt det och jag ser ådror i både pannan och på halsen som aldrig synts tidigare. Mitt halsband hänger långt ned på halsen och mina vigselringar sitter på långfingret istället för ringfinger.

Mina axlar har synliga benknotor som står ut, men mina armar har fått muskler och en form jag aldrig sett på mig själv tidigare. Jag ser lite senig ut och på mina händer syns numera blodådrorna.

Min mage har synliga ärr kvar från operationen, men än tydligare är ärret från min sons kejsarsnitt och bristningarna från tiden som riktigt tjock. Huden på magen har dragit ihop sig ganska bra och jag drar ofta i den för att se hur jag skulle KUNNA se ut om jag opererade bort överflödshuden.

Jag tror inte jag skulle vara kvalificerad för en magoperation och jag tror knappt att det är värt att chansa på att göra en sådan heller då jag har hört om många som får så mycket komplikationer efteråt. Frågan är om jag är SÅ missnöjd med min mage att jag tror att det är värt det i efterhand. Kanske om jag hade haft mycket mer häng och fysiska/psykiska problem av den. Nu har jag mest bara en önskan om att en gång få vara riktigt smal – fast smal är jag ju trots allt även UTAN att operera mig.

Mina bröst är tomma och hängiga. Jag kan bokstavligt talat rulla upp dem och lägga in dem i BHn på morgonen. De tillsammans med låren SKULLE jag vilja operera och det i en inte allför avlägsen framtid. Jag har inte kollat upp kriterier för att bli godkänd för en operation genom landstinget, men jag tror inte att jag uppfyller kraven där heller faktiskt, så jag får nog sikta in mig på att göra det privat. Kanske är det bättre dessutom, jag har fått för mig att som privatläkare är man lite mer noggrann.

Jag har funderingen på brösten, om man behöver lägga inlägg i dem, eller om man bara ska göra ett lyft av dem, men som de ser ut idag är de helt tomma och om man lyfter dem blir det nog inget kvar. För mig skulle det räcka med att ha en normal B-kupa bara. För stora bröst har jag fått nog av på mig själv efter tjocktiden.

Låren är mitt stora aber. De är som rynkiga påsar som på en gammal tant. De hänger i alla lägen oavsett om jag står eller sitter. Mina bästa vänner just nu, är mina träningstajts eller mina stretchjeans. De håller in allt häng så det ser ut som jag lika normala lår som alla andra. Jag fasar därför lite för shorts- och badsäsongen.

T o m musen/Fiffi/snippan (jepp, nu blir det intimsnack!) är förändrad. Jag avskyr att det skvalar när man kissar och nu som smal låter det ALLTID när jag kissar. Som tjock kunde man bara vrida sig lite och så slog låren ihop och vips så lät det inget mer. Svårt att förklara, men om man varit tjock vet man precis vad jag menar.
Idag går det INTE att göra så.

Mina vader har börjat få lite synliga muskler och fötterna är lika seniga som händerna.

Min kropp är HELT förändrad och jag håller fortfarande på att vänja mig, om jag någonsin kommer göra det helt? Det är frågan.

Fast kanske SKA jag inte vänja mig, för att aldrig låta mig själv hamna där igen..

Jag har gått från 104,4 kg den 12 september 2010 när jag började på Modifast inför operationen. Idag väger jag 61,7 kg och har sammanlagt gått ned 42,7 kg.

Grattis Majja på 1½-årsdagen!

Träningsinflammation?

Finns det något som heter det?
I så fall tror jag att jag har fått det. I nacken. ..och nu har det börjat stråla ned i axeln också. Vänster sida.

Inte kul. INTE kul, som WoW-Jocke säger..

Jag har ändrat lite i min träning, så jag har börjat köra lite hårdare med armar och det är rörelser som jag kan tänka mig har gett någon slags överansträngning. Sen om det ÄR så vet jag inte, jag bara gissar.

Jag mailade igår med en sjukgymnast om hon hade en återbudstid, men ingen framgång. Kan ringa till sjukgymnastiken hemma också, men idag blir det tajt att få in en tid om de skulle ha nåt återbud, då vi är kort om folk på jobbet. Inte bara att sticka då tyvärr.
Så det blir väl en ond helg och sen försöka få till något på måndag istället kanske. Om jag har klarat två veckor, så klarar jag väl början på en tredje också..

Jag är inte van vid att ha ont. Det är inte Jag. Jag ÄR inte sjuk eller har ont nånstans.

...men nu har jag tydligen det i alla fall. :(

Wilkinson får tyvärr inte min röst

Jag klickade hem ett provpaket av den här rakhyveln och fick hem den förra veckan. 

Det var med stor entusiasm som jag skulle testa den och benen var lagom orörda för att få maximalt resultat. :-D
Det tråkiga var att jag blev extrem besviken. Jag gillar INTE!

Själva rakbladet omges av en stor klump av tvål blandat med mjukgörande hudkräm och den ÄR verkligen klumpig!
Jag blötte ned den precis som man skulle och drog på benen och vips blev de jättelena och mjuka - ända tills jag hade duschat bort en hel del av "såpan" och kände att hyveln inte alls hade tagit så långt ned som jag kräver. När jag rakar benen ska de bli lena av rakningen, inte av hudkrämen.

Så kort sagt var den alldeles för klumpig, svårt att komma åt pga av storleken och den rakade inte lent.
Betyg - Icke godkänd.

Jag kommer fortsätta köra med mina gamla vanliga Gillette som både är effektiva och smidiga.
Sen att jag har fått stora svårigheter efter viktnedgången med själva rakningen är ju en annan sak. Att raka sig under armarna är INTE lätt när man är smal, det kan väl inte bara vara jag som tycker det??
Nu är det ju som gropar under armarna som kräver extremt konstiga vinklingar av hyveln för att komma åt riktigt. *hrmm*

Men det är en biverkning jag gärna kämpar med.. ;-)

VAB-funderingar

Sitter här och väntar på att kopplingen till jobbet ska komma igång igen, för tanken var ju att jobba hemifrån nu när sonen är sjuk och jag måste vara hemma, men lättare sagt än gjort när Bredbandsbolaget har pajat nåt så inget funkar.
Tur min EGEN koppling funkar i alla fall, så jag åtminstone kan surfa lite när han kollar på Bilar 2 (favoritfilm för tillfället).

Jag satt och hade lite roligt med kameran i datorn och där blir det väldigt påtagligt hur mycket som har förändrats i ansiktet av viktnedgången. Jag skulle kunna tänka mig ett lyft! ;-)

FÖRE

EFTER

NORMALLÄGE

Nä, skämt å sido.. jag överlever och jag har egentligen inget emot att ha lite "fåror" i ansiktet. Då skulle ni istället se låren. DEM gör jag gärna ett lyft på!