Nio månader

..är det på pricken idag!
21 september 2010 låg jag under kniven (eller titthålsinstrumenten i alla fall ;) ) för min stora omvälvande operation som senare har gett mig ett helt nytt liv.

Alla brukar skriva om hur det har förändrat hela deras liv när de genomgått en gastric bypass och hur allt har blivit så mycket enklare o s v, o s v...
Även JAG skriver så, för även jag upplever ju alla förändringar det medför att tappa en stor övervikt och bli mer normalviktig, men förändringar innebär inte alltid och enbart positiva förändringar, för precis som jag har skrivit om tidigare medför det ju mycket lös hud bl a, Så från att ha varit "fast och fin i hullet" har jag blivit slapp och hängig istället.
Självklart om jag hade fått önska hade jag aldrig dragit på mig en övervikt och därmed varit både smal och fast och fin, men nu är jag smalARE, men slapp och lös istället. Inte så svårt att räkna ut vilket jag föredrar va?

Jag tittar en del på plastikoperationprogram och som jag skrivit tidigare så skulle jag prioritera mina lår först och främst tror jag.. även om hela kroppen skulle behöva en mer upplyft position. Problemet är som för de flesta pengar (nej, det var alltså tyvärr inte jag som vann!) och hade jag haft obegränsat hade jag inte tvekat.

...eller?
Funderingarna på att lägga sig under kniven återkommer då såklart, för det är trots allt inte riskfritt att operera sig med allt vad det innebär. Ska jag våga riskera mitt liv för att jag vill få en platt mage, upphissade tuttar och osäckiga lår?
Många beslut och svåra därtill.. jag får se vad jag kommer fram till.

En annan sak jag funderat en del på efter viktnedgången är att nästan alla säger "Så smal och snygg du har blivit". Undra om de omedvetet vet att de även säger "för när du var tjock var du ju söt, men en tjock person kan ju inte vara snygg".


Jag blir självklart jätteglad när jag får komplimanger, vem blir inte det, men när de samtidigt klankar ned på den personen jag ju i grund och botten fortfarande är - den tjocka, överviktiga - så blir jag även lite ledsen. JAG ser ju inte min stora förändring på samma sätt som alla andra gör.

När jag tittar ned på mig själv ser jag fortfarande den stora magen och låren, men ibland får jag stanna och backa tillbaka för att titta en extra gång om jag sett mig själv i spegeln eller i ett skyltfönstret, för jag fattar inte att den där smala personen jag ser är Jag!

Jag har mycket att jobba med när det gäller den psykiska bilden av mig själv, jag vet inte om jag någonsin kommer att se mig själv som smal även om hela min fysiska kropp säger att jag är det. I tankarna kommer jag ju alltid att vara "den tjocka, du vet", men jag tror inte min gamla "tjockisfamilj" kommer att välkomna mig på samma sätt längre.
Som tjock har man en outsagd empati för varandra och man kan genom bara en blick visa att man förstår varandra i sitt misslyckade eller olycka.
Som före detta tjock kommer jag aldrig att få en godkännande blick tillbaka, utan enbart en av förakt som säger "vad vet DU om det här, du är ju SMAL".

När jag läser tillbaka det jag skrev nyss så inser jag att det nästan låter som att jag är ledsen över att inte vara tjock längre, men missförstå mig rätt, för så är det självklart inte. Jag vill ALDRIG tillbaka dit och jag är överlycklig att jag har fått den här chansen/möjligheten i livet. Jag är fortfarande ung och har länge kvar att leva och det vill jag göra så mycket jag kan, utan att vara begränsad.
MEN... jag vill ändå inte vara i ingemansland, så som jag känner mig från och till numera. Jag är inte tjock längre, men jag är inte smal heller. Jag är bara mittemellan med både min empati och den psykiska tanken...

Frågan är om jag någonsin kommer att vara någon annanstans än just där?

- Men M, Grattis på niomånadersdagen i alla fall!