Roliga händelser!

Jag fick nyss veta att en nätbekant fått igenom en betalningsförbindelse även hon och att även hon ska åka till Sophiahemmet på bedömning. Samma dag som jag! :)

Härligt med roliga nyheter!

Jag har fått en tid

Jag har fått en tid på Sophiahemmet, eller rättare sagt på Bariatric center, i Stockholm den 1 juli.

Jag ringde dit och frågade om de ville ta emot mig som patient och då bokade hon in mig på ett patientbesök och sa sen att om jag ska slippa bekosta det själv måste jag ordna en betalningsförbindelse från mitt landsting.
Så jag ringde till Vårdslussen och frågade om de kunde fixa det, vilket de kunde. Så nu är allt klart och jag har alltså en bokad tid.

Igår fick jag hem betalningsförbindelsen.

Fattar inte att det gått så snabbt?

Lite handfallen

Just nu står jag lite handfallen och förvånad.

Jag ringde runt och kollade lite och helt plötsligt rör det på sig.
Så nu vet jag knappt ut eller in.
Förvånad att det var så enkelt.

Orolig? Självklart!

Självklart är jag orolig om jag fattat rätt beslut när jag har bestämt mig för att göra det här. Det vore väl konstigt annars.
Hela mitt liv kommer ju att förändras, mina mat- och träningsvanor kommer förändras - hela mitt tänk omkring allt som har med mat att göra och det MÅSTE det göra. Det är just för att jag INTE kan hantera det som jag har bestämt mig.
Jag klarar inte på egen hand att vara tillräckligt motiverad att träna och att äta rätt. En operation kommer göra mig TVUNGEN att göra det.

Jag förstår att mina nära och kära är oroliga att något ska hända, men att INTE göra något kan resultera i att de inte har mig kvar alls på grund av att jag inte tar hand om mig själv.

Jag är en person som behöver få en spark i arslet, att någon/något tvingar mig för att skapa min motivation. Som det är nu hittar jag den inte på egen hand längre, så nu behöver jag hjälp, om än drastiska sådana.

Jag vill inte höra att jag förstör mitt liv pga det här, att jag inte längre kommer att leva normalt. Som det är idag gör jag inte det nu heller.

Ytlig?

Är man ytlig som vill bli smal?

De flesta vill väl vara smala, snygga och leva ett vackert liv? Se ut fräsch ut och kunna ta vad man vill i garderoben på morgonen när man klär sig.
Inget konstigt alls.

Är man tjock har man oftast inte samma förutsättningar som smala har. Det är svårare att få jobb, svårare att träffa rätt i kärlek, att hitta de där kläderna som passar.

Det handlar nog inte om att vara ytlig att vilja vara smal, det handlar nog istället om att få det enklare i livet. Sen säger jag inte att bli smal löser alla problem, men många i alla fall.

Vem är jag?

Jag är en av dem som alltid varit "den tjocka". Hela mitt liv har varit så och det är min identitet.
I skolan var jag "hon med de stora låren". När jag ser tillbaka på bilderna från den tiden så var jag inte så tjock, även om jag var rund, men jag var tillräckligt för att vara just "den där".

Klart det har präglat hela mitt liv att vara tjock, eller fet som jag nog kallas i medicinska termer. Allt kretsar kring hur vi ser ut och hur vi är. Självklart även jag.

Jag har blivit en jojo-bantare, trots att jag själv hävdar att jag är en stor motståndare till att banta. Jag har i perioder i livet gjort allt rätt, käkat nyttigt, tränat och gått ned i vikt. Sen har det vänt och jag har gått upp allt igen. Så även den här gången och nu är min gräns nådd känner jag.

Jag vill inte leva vidare i mitt liv och alltid veta att jag kommer att vara överviktig. Jag är en av dem som helt enkelt inte klarar av att hålla vikten även om jag är skitduktig när jag väl bestämmer mig för att gå ned. Jag är rädd att jag när jag är femtio kommer att se tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte gjorde något åt det. Vem vill leva och känna att man inte vågade chansa lite?

Inte jag i alla fall, även om det tog 37 år innan jag bestämde mig.

Jag är trött på

...att inte få plats i karmstolar
...att flåsa så fort jag går uppför en trappa
...att få klämmärken på magen av byxorna
...att behöva lyfta upp och klämma in tröjan mellan valkarna för att jag blir för varm
...att få skav mellan låren om jag har kjol (vilket jag aldrig har bara för det)
...att ha ont i knäna
...att inte hitta kläder som passar
...att alltid köpa tennis-skor eller herrskor
...att ha valkar på ryggen som syns igenom tröjor
...att aldrig kunna ha ljusa kläder för då syns allt igenom
...att inte kunna ha bikini
...att inte orka träna
...att jämt vara trött
...att jag inte avskyr choklad
...att jag inte är en i mängden
...att jag aldrig har varit smal
...att jag alltid har varit "hon den tjocka, hon med de stora låren"

Jag är trött på mitt gamla liv, nu är det dags för något nytt!

Första steget taget

Jag har bestämt mig för att försöka göra en gastric bypass-operation. Om jag blir godkänd vill säga.
Jag har funderat på det här ett tag och det känns mer och mer som det här den enda metoden som kommer att funka för mig.

Vi får se.