Jag är en av dem som alltid varit "den tjocka". Hela mitt liv har varit så och det är min identitet.
I skolan var jag "hon med de stora låren". När jag ser tillbaka på bilderna från den tiden så var jag inte så tjock, även om jag var rund, men jag var tillräckligt för att vara just "den där".
Klart det har präglat hela mitt liv att vara tjock, eller fet som jag nog kallas i medicinska termer. Allt kretsar kring hur vi ser ut och hur vi är. Självklart även jag.
Jag har blivit en jojo-bantare, trots att jag själv hävdar att jag är en stor motståndare till att banta. Jag har i perioder i livet gjort allt rätt, käkat nyttigt, tränat och gått ned i vikt. Sen har det vänt och jag har gått upp allt igen. Så även den här gången och nu är min gräns nådd känner jag.
Jag vill inte leva vidare i mitt liv och alltid veta att jag kommer att vara överviktig. Jag är en av dem som helt enkelt inte klarar av att hålla vikten även om jag är skitduktig när jag väl bestämmer mig för att gå ned. Jag är rädd att jag när jag är femtio kommer att se tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte gjorde något åt det. Vem vill leva och känna att man inte vågade chansa lite?
Inte jag i alla fall, även om det tog 37 år innan jag bestämde mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar