Dagens outfit

...sommaren till ära!

Dags att våga börja gå i klänning tror jag. :-)

Gåtan löst!

Efterlyser en låt!

När vi var i Danmark nyss hörde jag en låt på danska Radio100 och jag har ingen aning om vem som sjöng den. 

Texten var något med "Break the Silence" och "Sun and moon is rising". Det var en kille som sjöng och låten var lite så där lagom radiopoppig, smörig..

Snälla, NÅGON som vet vad den heter eller känner igen det lilla i texten jag kan?

Nio månader

..är det på pricken idag!
21 september 2010 låg jag under kniven (eller titthålsinstrumenten i alla fall ;) ) för min stora omvälvande operation som senare har gett mig ett helt nytt liv.

Alla brukar skriva om hur det har förändrat hela deras liv när de genomgått en gastric bypass och hur allt har blivit så mycket enklare o s v, o s v...
Även JAG skriver så, för även jag upplever ju alla förändringar det medför att tappa en stor övervikt och bli mer normalviktig, men förändringar innebär inte alltid och enbart positiva förändringar, för precis som jag har skrivit om tidigare medför det ju mycket lös hud bl a, Så från att ha varit "fast och fin i hullet" har jag blivit slapp och hängig istället.
Självklart om jag hade fått önska hade jag aldrig dragit på mig en övervikt och därmed varit både smal och fast och fin, men nu är jag smalARE, men slapp och lös istället. Inte så svårt att räkna ut vilket jag föredrar va?

Jag tittar en del på plastikoperationprogram och som jag skrivit tidigare så skulle jag prioritera mina lår först och främst tror jag.. även om hela kroppen skulle behöva en mer upplyft position. Problemet är som för de flesta pengar (nej, det var alltså tyvärr inte jag som vann!) och hade jag haft obegränsat hade jag inte tvekat.

...eller?
Funderingarna på att lägga sig under kniven återkommer då såklart, för det är trots allt inte riskfritt att operera sig med allt vad det innebär. Ska jag våga riskera mitt liv för att jag vill få en platt mage, upphissade tuttar och osäckiga lår?
Många beslut och svåra därtill.. jag får se vad jag kommer fram till.

En annan sak jag funderat en del på efter viktnedgången är att nästan alla säger "Så smal och snygg du har blivit". Undra om de omedvetet vet att de även säger "för när du var tjock var du ju söt, men en tjock person kan ju inte vara snygg".


Jag blir självklart jätteglad när jag får komplimanger, vem blir inte det, men när de samtidigt klankar ned på den personen jag ju i grund och botten fortfarande är - den tjocka, överviktiga - så blir jag även lite ledsen. JAG ser ju inte min stora förändring på samma sätt som alla andra gör.

När jag tittar ned på mig själv ser jag fortfarande den stora magen och låren, men ibland får jag stanna och backa tillbaka för att titta en extra gång om jag sett mig själv i spegeln eller i ett skyltfönstret, för jag fattar inte att den där smala personen jag ser är Jag!

Jag har mycket att jobba med när det gäller den psykiska bilden av mig själv, jag vet inte om jag någonsin kommer att se mig själv som smal även om hela min fysiska kropp säger att jag är det. I tankarna kommer jag ju alltid att vara "den tjocka, du vet", men jag tror inte min gamla "tjockisfamilj" kommer att välkomna mig på samma sätt längre.
Som tjock har man en outsagd empati för varandra och man kan genom bara en blick visa att man förstår varandra i sitt misslyckade eller olycka.
Som före detta tjock kommer jag aldrig att få en godkännande blick tillbaka, utan enbart en av förakt som säger "vad vet DU om det här, du är ju SMAL".

När jag läser tillbaka det jag skrev nyss så inser jag att det nästan låter som att jag är ledsen över att inte vara tjock längre, men missförstå mig rätt, för så är det självklart inte. Jag vill ALDRIG tillbaka dit och jag är överlycklig att jag har fått den här chansen/möjligheten i livet. Jag är fortfarande ung och har länge kvar att leva och det vill jag göra så mycket jag kan, utan att vara begränsad.
MEN... jag vill ändå inte vara i ingemansland, så som jag känner mig från och till numera. Jag är inte tjock längre, men jag är inte smal heller. Jag är bara mittemellan med både min empati och den psykiska tanken...

Frågan är om jag någonsin kommer att vara någon annanstans än just där?

- Men M, Grattis på niomånadersdagen i alla fall!

Nya favoriten!

Den hänger med på det mesta.
Mycket nöjd och glad för min vinst! :-)

Jag hatar choklad!

..samtidigt som det är en av mina största passioner i livet, förutom mina fysiska kärlekar självklart.
Jag har alltid, alltid, ALLTID älskat choklad och det var varit mitt första val när det har gällt godis i alla lägen.
Jag gillade inte mörk choklad men har verkligen lärt mig att älska även det, min favorit idag är sorter med mintsmak..
MEN, jag har försökt att vänja mig av vid att äta mjölkchoklad och det var t o m ett tag som jag inte ens gillade det, för jag tyckte det var för sött. Tyvärr har jag fallit i Marabou-fällan och jag gillar det numera igen och den här veckan på jobbet, de två senaste dagarna närmare bestämt, har det frossats i just Marabou. Vi är lite annan personal än vanligt och de brukar bli servade med just Marabou, så på köksbordet har det legat fyra-fem 200 g chokladkakor hela dagarna.

...och jag HATAR det! Det är f-n ett gift den där j-la chokladen!
Jag vet ju att jag inte kan äta lika mycket som förr och DET är en tröst i alla fall, men i det här läget hade jag önskat att jag inte ens kan äta en enda ruta, för visst måste jag smaka. Sen är det kört. Jag vill bara ha mer.. men jag sätter gränsen för mig själv och är relativt duktig på att begränsa intaget till max en rad, fyra rutor.
Sen dricker jag lite vatten för att få bort smaken och tar mina flourtabletter som tar bort suget lite.

Att jag dessutom har lite PMS-cravings gör ju sitt till också, men jag säger det ändå:

JAG HATAR CHOKLAD!

Störigt värre

Ibland finns det saker man stör sig på, de senaste veckorna har funnits rätt många. Jag gör nog bäst i att inte nämna dem här, men nu har jag i alla fall fått säga A.
B är det lika bra jag hoppar över.

Godaste snackset

Jag har hittat mitt absoluta favoritsnacks någonsin..

Zeta Crostini
Zeta Olivtapenade
Ridderheims Pomamoretomater (finns i lösvikt)

 Resultat:

Godaste godaste man kan äta.. om man tycker om oliver till säga, för det är ju en speciell smak.
Prova!

Taggad på promenad!

Igår kväll fick jag chans att gå ut och gå en stund. Jag har haft många chanser innan, men valt att stanna hemma istället, men igår kände jag mig verkligen taggad och sugen.

På med skorna, ett par gamla indoor i och för sig, men de funkade rätt ok, förutom att innersulan var för kort så det gjorde att tårna somnade och att jag fick lite skoskav.

Sen ut på språng och faktum är att jag faktiskt sprang (!!!) två gånger, inte långt direkt, men ändå! Det är något jag aldrig har gjort förr så för mig är det ett stoooort framsteg. Inte bara ut och gå, utan även två språngmarscher också!

Det blev en dryg timmas promenad runt samhället med dunkande partymusik i lurarna (ett måste för mig för att få upp takten bra) och när jag kom hem hade jag avverkat ca 7100 steg på stegräknaren. Det måste väl få anses som godkänt en första gång så här!?

Det gav mersmak, så vi får se om jag kan få till en vana!

(Plusset på vågen idag var dock inte lika rolig.. *hrm*)

Stiltje

Har märkt att det är stilla på sidan här igen.. inte bara från min del utan även från er sida, ni som läser. Inte så konstigt kanske när det ju knappt finns nåt att läsa om när ni väl kommer hit.
Jag brukar vara rätt (ganska ibland) duktig på att kommentera när jag är inne hos er och då får man lite "tillbakakommentarer" allt som oftast, men nu när jag varit värdelöst kass på att läsa era bloggar så är det inte konstigt att ni glömmer bort mig.

Det är dags att ta tag i det igen, jag behöver läsa ifatt alla jag har missat, för ni är ju trots allt några stycken. Inte ens min favorithumorbloggare Mona har jag läst på evigheter.. DÅLIGT!

Skärpning i ledet!

Pannkakor

Jag älskar pannkakor, men fasen vad det är stabbig mat!

Jag åt två runt lunchtid och det brukar funka med den mängden, men idag känner jag mig som en stoppad korv två timmar senare. Blä!

Bonusdag

Fick en bonusdag den här veckan då vi inte var hemma igår så jag kunde väga mig.
Reslutat -0,6 kg. Nöjd - ja!

Det känns som det har saktat in lite på takten nu och det är nog kanske bra. Jag vet ju inte vart det kommer att sluta sen heller. Jag funderar mycket på hur det kommer att blir med det, tänk om det bara fortsätter att gå nedåt, trots att jag är "nöjd". Vad gör man då?
Jag frågade ju det när jag ringde Sophiahemmet på halvårskollen och då sa dietisten att kroppen kommer att gå ned, kanske "för mycket" t o m, men sen kommer den att stabilisera sig och eftersöka den vikt som kroppen mår bra av.
Det känns så skumt, men det är säkert så. Det svåra är ju att veta vad MIN kropp tycker är bra...