Nog för att jag visste att jag kanske överraskar folk nu när jag träffar dem, helst de jag inte sett på väldigt länge, men att det är sån skillnad som det verkar vara, trodde jag faktiskt inte.
Förra veckan var jag och min nuvarande vän och kollega på en liten tillställning som vårt förra gemensamma jobb hade ordnat. Det var folk från många år tillbaka som var där, men även de som jobbar nu och såna personer som jag således träffade senast i april innan jag slutade. De har även sett mig på facebook och jag brukar emellanåt lägga in nya bilder där, så de har ju inte varit helt ovetande.
MEN.. en av kollegorna som jag pratar med nästan dagligen via skype och som jag hade kramat om i början av kvällen, kom senare fram till mig, med lite extra innanför västen, och avslöjade att han inte hade känt igen mig. Då var det alltså ca fem månader sen vi sågs och jag kan inte förstå för hela mitt liv att jag har förändat mig SÅ mycket på den korta tiden, men tydligen har jag det!?
Jag fick hela kvällen höra att de inte kände igen mig och det roligaste var att en av mina gamla chefer kom fram och hejade på de andra som satt bredvid mig, kramade dem och så och var tjenis med alla. Mig vände han sig emot och lyfte på ögonbrynen och sträckte fram handen till hälsning.
Så jag tog den och riktigt uttalade mitt namn noooga.
Jag tror aldrig jag har sett en mer förvånad fejja. Han bokstavligt talat tappade hakan! (*hahaha**)
Till saken hör att han var en riktigt jobbig chef och en person jag aldrig drog jämt med, men jag är glad jag kunde göra även en sån person ställd. Han tyckte nästan det var genenat tror jag, att han inte kände igen mig nämligen..
Senare på kvällen kom han fram och frågade om jag kunde sjunga.
- ??? Njaa.. inte så värst, svarade jag.
- Annars hade du kunnat vara med i IDOL, sa han då.
Jag stod lite som ett fån och undrade.. sen drog jag fräckt till med:
- Jag antar att jag ska ta det som en komplimang eller?
..och det skulle jag tydligen göra. Ett skumt sätt att säga att jag såg ok ut, enligt mitt t,ycke, men inte alls konstigt när det kom ifrån just honom.
Resten av personerna jag träffade var lite likadana, de var alla vädligt förvånade som sagt och vissa berättade jag för vad jag hade gjort, vissa orkade jag inte med för de var personer som inte spelar någon stor roll i mitt liv, varken då eller nu.
Jag fick höra en del konstiga kommentarer som sagt, som den ovan, men även en av VDns fru som sa att "jag hade sexappeal".
Ehh? Va? Vad är DET för slum kommentar egentligen till en tjej/kvinna? Ok att jag skulle ta det som en komplimang säkert, men för mig kändes det mest obehagligt..
En kille som jag knappt hade sagt hej till förr på jobbet, eller ja, det var ungefär det Enda vi sa då, pratade massor och var nästan lite flirtig. Det blev också en skum situation eftersom det var så uppenbart att han enbart pratade med mig pga att jag hade blivit smalare. Hade jag sett ut som för ett år sen hade han kanske hejat på sin höjd, om ens det.
Kvällen gick och till slut kändes det nästan jobbigt att heja på fler personer eftersom jag inte visste hur de skulle reagera..
Är vi verkligen så ytliga som det verkade som den här kvällen? Att när en person går ned i vikt och blir "snygg" enligt vissa, då är man helt plötsligt en intressant person och värd att prata med?
Jag är samma person nu som jag var då, lika rolig/tråkig/intressant/ointressant.
Trots allt som hände var det en riktigt trevlig kväll och jag ville verkligen inte vara utan den. Det gjorde mig en erfarenhet rikare och jag tror jag lärde mig mycket om både hur andra funkar och hur jag själv hanterar trängda situationer. Jag kommer nog att dra mig för att hamna i en liknande igen...
En annan sak, vi stod och hängde i snacksbaren och såg att vid bordet bredvid satt det ett gäng "depprockare" och läste. Jag undrade i mitt sällskap om de hade nåt konvent där på krogen.. och så fnissade vi lite.
...ända tills jag kollade lite mer noga och såg att de läste menyn och att en av dem var Erik Hassle, bara en av de bästa just nu!
Jag kom på att de hade haft en spelning på en modemässa som var samma kväll och nu satt de tydligen och softade efteråt. I det läget önskade jag att jag var lite modigare, för då hade jag gått fram och sagt just det jag skrev; att han är otroligt bra, men det vågade jag inte såklart..
Men det var en bra kväll i alla fall, trots allt! ;-)
Ja, ibland kan man undra hur folk tänker egentligen. Precis som du har jag råkat ut för det här att folk inte känner igen en. Ok, om de inte sett en på sådär 5-10 år, men efter 5 mån typ så undrar man ju lite. Är man själv fartblind, el helblind kanske ;), el vad är det egentligen. O det här med att folk helt plötsligt pratar med en tycker jag är rent oförskämt mot både den det gäller o alla som är överviktiga. Vårat samhälle är verkligen snedvridet när det gäller hur folk "skall" se ut.
SvaraRaderaSynd att du inte tog mod till dig. Jag brukar resonera som så att vad kan egentligen hända om jag säger något? Det är ju förmodligen inte så att de skäller ut en el klappar till en ;). Så nästa gång vågar du :)!
Kram!
Jaaa aaa du.... PRECIIIIS så ytliga är vi här i världen!!! Visst är det tragiskt!
SvaraRaderaDet är de "vackra" människorna som är viktiga?!?
Man ska se ut efter en viss mall, man ska ha vissa grejjer, mm.
MEEEEEN visst är det skönt då att veta att man har sina nära vänner som tycker om en preciiiiis som man är. Oavsett om man är missbildad, har ett stort ärr rakt över ansiktet, lång eller kort, tjock eller smal.
Jag brukar faktiskt utgå ifrån att de som INTE tillhör det "vackra" folket är SÅÅÅ mycket vackrare på alla sätt som betyder något.
Det har jag nyligen fått äta upp vad gäller Lars (som du vet kommenterade på mitt blogginlägg). Han ser himla bra ut och jag brukar allt som oftast utgå ifrån att det bara är yta... Det var han som genererade i det här blogginlägget också,
http://maggiedee73.blogspot.com/2011/09/wow_26.html
Vi har nog alla våra fördomar...
Att folk inte känner igen dig behöver inte betyda så mycket... Jag brukar ha svårt att komma ihåg ansikten OCH namn om jag inte haft någon "djupare" kontakt med dem. Dvs att jag lärt känna dem på ett annat plan än just "hej". (chefen borde förstås ha känt igen dig!!!!)
Jag har också råkat ut för det, med eller utan glasögon, mörkhårig - blonderad, långt hår - kort hår... Näe, folk känner inte igen en! Men det är som sagt oftast de människor som man inte har i den närmaste bekantskapskretsen, de som inte fått chansen att se vem man är under ytan!
http://youtu.be/4M5lZdwOicw
Nästa gång... du skulle gått fram och sagt till Hassle precis vad ni stått och funderat och fnissat över INNAN ni såg vem det var!! *SKRATTAR*
Komplimanger får de nog massor, men att bli kallad "depprockare" som sitter och har ett konvent i baren hade de nog kommit ihåg!!! ;)
Håller med både Maggan och Imsa - folk är så himla fixerade av ytan. Jag gjorde mig bypass för ett par månader sedan och har gått ner typ 15 kg - eftersom jag är så kort så syns det ganska tydligt att jag gått ner i vikt - och folk ska hela tiden hålla på att kommentera min vikt. Jag tycker det är jobbigt - jag vill bara skrika: lämna mig i fred.
SvaraRaderaInser att jag inte har svarat på det här ju..
SvaraRaderaImsa:
Jag förstår ju din känsla kring att folk inte hejar. Jag har inte råkat ut för det lika mycket som du verkar ha gjort i och för sig, men det kan nog bero på att jag inte varit "ute på stan" så mkt att jag träffat folk från förr bara sådär..
Jag håller absolut med om att det är en väldigt snedvriden värld vi lever i med konstiga ideal, där smala är mer "värda" än vi tjockisar - för jepp, jag kommer ALLTID räkna mig till tjockis även om jag idag räknas som normal!
Nina:
Kul att du hittat hit! :)
Tyvärr blir det än mer påtagligt på oss som inte är så långa, även om jag kanske räknas mer som medel. MEN det befogar ändå inte att alla ska vara på en och tjata. Jag vet själv att jag gått ned och till slut blir det jobbigt att höra nästan.
KUL att du gått ned så mycket redan! Du har all tid för dig.. :)
Bloggar du?
Maggan:
Du har så rätt i det du skriver.. vänner som tycker om en för den man ÄR, inte för hur man ser ut, är viktigast!
Roligt att även du fått rucka på dina "fördomar" ang Lars.. :)
Han är nog värd ditt beröm!
Att inte folk känner igen en vet jag ju själv är svårt, jag är oftast likadan. I ungdomen hade jag fantastiskt ansiktsminne, idag har jag ett selektivt dito. Jag prioritera helt enkelt vilka jag kommer ihåg och inte. Antagligen pga av att personen inte har gjort nåt starkt intryck på mig eller tvärtom.
..och Hassle ja.. jag VET att jag skulle gått fram! *hrm* Skulle ju sagt precis som du skrev Maggan, men där kom tjockisen fram igen och modet tröt.
Men NÄSTA gång, DÅ NI! ;)